I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar.Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ”det som ni har hört mig tala om”, sade han. ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.”
De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt.Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.”
Apostlagärningarna 1:1-11
Vi befinner oss i ett avsked. Ännu ett avsked. Fast ett annorlunda sådant. Lärjungarna hade bara en tid innan sett sin Jesus dö på korset, för att sedan komma tillbaka till dem. Ut ur graven. Nu var det tid igen att ta adjö, men den här gången var inte Jesus upphöjd på ett kors, utan for upp till sin Fader på molnen. Hur mäktigt och omtumlande var det inte för dem som var med? För oss som läser det idag blir berättelsen nästan science fiction (med skillnaden att det verkligen hände).
Jag tänker ibland på den där tiden lärjungarna hade mellan den tomma graven och Jesu himmelsfärd. 40 dagar, en ganska lång tid. Vi vet ganska lite om vad som hände där och det ger utrymme att fundera. Kanske hoppades hans vänner på att han skulle stanna, men de anade nog att det inte skulle bli så. Att de levde på lånad tid. Att något nytt var på väg, för det undervisade han dem om.
Jesus talar om att han fullbordat sitt uppdrag, förhärligat Gud och att det skulle komma en hjälpare, Den Helige Anden som skulle leda dem vidare. Att de snart var redo och skulle att vittna om honom i Judeen, Samarien och till Jordens yttersta gräns. Vilket de gjorde, tex. lärjungen Tomas, begav sig till Indien och grundade kyrkan där. Och vi som kyrka lever fortfarande i tiden då vi berättar om Jesus i ord och handling och väntar på att han ska komma tillbaka. Till vår hjälp och ledning har vi Anden som Jesus talar om innan han for upp på molnen till sin Fader.
Hans vänner stod kvar där på höjden och såg upp mot himlen där han farit upp. Vad skulle de annars göra? Det var änglarna fick dem att gå vidare och göra det han sagt åt dem. Ett avsked och samtidigt en dörr på glänt mot framtiden.
Avsked en del av livet. Vi kan känna igen oss i lärjungarna där de står kvar. När bilen med föräldrar, syskon, barn eller vänner som varit på besök ska köra hem. Eller barnet som för första gången kör hemifrån för den stora flytten, då står vi kvar på uppfarten och vinkar, ser bilen som puttrar iväg bli mindre, tills den försvinner. Vi ser oss omkring och det är tomt. Och vemodigt. Men finns det sätt att behålla kontakten ändå, trots att vi är långt ifrån varandra? Vad ger förändringen för nya möjligheter?
Vissa avsked är tyngre. Som kvinnan som spelar ett sista stycke på sin flygel, innan hon låser dörren och beger sig på flykt. Fadern som kramar om sin fru och sina små barn på perrongen innan han ger sig ut i krig. Eller sonen som glider ur moderns händer när båten på medelhavet sjunker. Eller när skörden uteblir ännu ett år, och dottern gifts bort för att familjen ska kunna överleva. Hur kan de framtiderna ser ut?
Avsked är de där dagliga, oräkneliga ”hejdå, vi ses ikväll” till , ”det va roligt att träffas, det va längesen sist, vi får ses snart igen”. Det är även det sista farvälet här på jorden. När fåtöljen där hemma plötsligt är tom. Då blir det tomt.
Men det är inte tomt. Kristi Himmelsfärd är en påminnelse om detta. Även om saknaden är stor, finns minnena och livet vi bär. Och kärleken finns kvar. Och vissheten om att vi ses igen. Liksom lärjungarna säkert saknade sin Herre och vän, fanns det något kvar, en väg framåt, det han hade berättat om. Ett hopp och ett löfte om att de skulle ses igen. Det var inte slutet. Även om början på det nya gjorde ont. När Jesus for upp till himlen, var hjälparen, eller tröstaren som Den Helige Anden också kallas, påväg till hans vänner för att stanna. Och den finns här hos oss just nu. Ett avsked, en början. Och ett löfte om Att Jesus fortfarande är med oss.
Amen
