Jesus drog sig undan mot sjön tillsammans med sina lärjungar. En massa människor från Galileen följde med, men också från Judeen, Jerusalem och Idumeen och från andra sidan Jordan och från trakten kring Tyros och Sidon kom människor i massor till honom när de hörde talas om allt han gjorde. Han sade åt sina lärjungar att ha en båt till reds, så att han slapp bli trängd av folkmassan. Han hade botat många, och nu kom alla som led av någon plåga och trängde sig på honom för att få röra vid honom. Och när de orena andarna såg honom föll de ner för honom och ropade: ”Du är Guds son.” Men han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var.
Sedan gick han upp på berget och kallade till sig några som han hade utvalt, och de kom till honom. Han utsåg tolv som skulle följa honom och som han skulle skicka ut att predika och ha makt att driva ut demonerna. Och de tolv han utsåg var: Simon, som han gav namnet Petrus, Sebedaios son Jakob och Jakobs bror Johannes, vilka han gav namnet Boanerges, det vill säga Åskans söner, vidare Andreas, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Taddaios, Simon Kananaios och Judas Iskariot, han som förrådde honom.
Mark 3:7-19
Vad är ett lyckat liv i världens ögon? I dina ögon? Men framförallt, i Guds ögon?
Temat för denna betraktelse är Apostladagen, eller Sänd mig. Det är därför intressant att Jesus i berättelsen ovan har ett behov av att dra sig undan från människorna som tränger på. Ryktet om hans kraft och gärningar hade spridit sig, och de drogs till honom från olika trakter. De hittar honom, eftersom de är desperata efter honom och längtar efter att han de ska bota dem och befria dem från sina plågor.
Jesus rör sig mellan två platser i berättelsen. Först mitt i folkmassan där på stranden. Närvarande hos alla som behöver honom. Och i andra delen av texten, befinner han sig på berget.
Han drar han sig undan, med sina närmaste. Berget är ju i Bibeln, en mötesplats mellan Gud och människa. Det finns flera exempel i evangelierna på hur Jesus gånger drar sig upp på ett berg för att be, i ensamhet. Vara tillsammans med Fadern. Jag tänker att vi också behöver det i vår liv ibland. Att dra oss undan och spendera tid med Gud. Och visst är det underbart när man får möjlighet att göra det i Guds vackra skapelse, inte minst på ett berg med en storslagen utsikt.
I dagens berättelse är han dock inte ensam på berget, utan det står att han kallade till sig några som han utvalt. De som kom att bli hans närmaste följare och vänner. Jesus behöver tid, även med dem. Precis som de, och vi, behöver tid med honom.
En del av de tolv vet vi ganska mycket om. Vi känner igen deras namn, karaktär och betydelse. Andra är mer okända för oss. Vad känner du till om Alfaios son Jakob och Taddaios?
Alfaios son Jakob är enligt tradition troligtvis Matteus yngre bror, och kallad ”den yngre”. Enligt traditionen färdades Jakob till Egypten för att predika kristendomen. Jakob den yngre är skyddshelgon för alla farmaceuter och för de döende. Taddaios, eller Judas Taddaios, som han också omnämns som, var en av dem som spred kristendomen till Armenien. Han betraktas som ”de hopplösa fallens” särskilda skyddshelgon. Och enligt tradition hade han en speciell omsorg om de omöjliga människorna och de omöjliga situationerna.
Lärjungarna var olika kända och lyckade i världens ögon. Men alla, (utom Judas Iskariot då), var betydelsefulla för Guds rike och nog lika trogna sin tjänst som klippan Petrus Och lärjungen som Jesus älskade, (Johannes). Jakob den yngre, de döendes skyddshelgon & Taddaios de hopplösa fallens skyddshelgon. Oavsett vad man tänker om helgon, så säger det något om de lärjungarna som vi inte tänker så ofta på. Och om deras karaktär och gärning.
Att jag börjar jämföra lärjungarna och fundera över deras framgång
säger kanske något om mig och tiden vi lever i. Vart mina tankar går. Att göra avtryck. Att bli berömd. Att vara, att bli, någon. Att vara lyckad. Att bli ihågkommen… Visst var det en lockelse redan på Jesu tid då, du kanske har läst berättelsen om lärjungarna som ville bli de största (Mark 9:33-37).
Jag frågade ju i början vad ett lyckat liv är i världens ögon. Många skulle nog svara ”framgång”. Och framgång som går att mäta. I följare på sociala medier, pengar och berömmelse. Många, unga som äldre, drömmer om att bli influensers. Kanske inget fel om det förvaltas rätt, men jakten på lycka blir en plåga för många. Syns du inte så finns du inte. Och lyckas du inte här i livet är det ditt eget fel. Skyddsnäten för de mest behövande blir allt svagare. Det är väl bara att skärpa sig?
Även kyrkan och ledarskapet i kyrkan påverkas av detta, alltså tanken på framgång som går att mäta. Där sociala medier blir ett viktigt verktyg för att nå ut och kommunicera. Nog kan det vara bra att kyrkans ledare, att kyrkan, att vi var och en, finns på sociala medier, syns och hörs. Och som församling, att vårt viktiga, budskap, budskapet om Jesu kärlek, når ut på olika sätt. Att vi får följare och sympatier? Och på sociala medier inspireras av ju av varandra, våra tankar, känslor och liv. Visst finns det mycket gott med det.
Men det finns en risk med allt det positiva. Att det börjar kretsa kring mig, mitt och jag. Att mitt liv blir jämfört med andras liv. Min församling/kyrka, med andras. Jämförandet kan bli en plåga. ”Dennes sommar ser ju underbar ut, medan jag går runt här hemma med ångest å smärtor å inte mycket att hitta på. Grått och blåsigt är det också.”
Och det kan till slut bli svårt för oss att veta vad som är på riktigt, och verkligt liv. Kanske finns det en risk att vi går vilse och tappar bort oss själva och det där mötet med varandra, som vi längtar efter? Och att kyrkan och församling ska bli en framgångsmaskin som lockar många. För är det inte antalet som räknas? Eller kanske är det bara det i världens ögon?
Vad är ett lyckat liv i dina ögon? Det vet bara du.
Vad är ett lyckat liv i Guds ögon? Vågar vi som människor svara på det? Kanske är det en konstig ställt fråga. Även fast vi kanske hamnar i den frågan ibland, ”är jag lyckad i Guds ögon?”
Jag tror i alla fall inte att Gud mäter framgång eller lycka på samma sätt som vi tenderar att göra. Det liv som Gud vill för oss är ett liv där vi tar emot och ger vidare av hans kärlek. Ett liv i kärlek. Till Gud, vår nästa, oss själva. Det är vad Gud vill. Det är vad som egentligen betyder något. Du vet, det främsta budet: ”du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du ska älska din nästa som dig själv. Inget annat bud är större än dessa.” (Mark 12:30-31)
Det ger inte alltid framgång eller lycka i världens ögon, det kan till och med betyda lidande, det vet Jesus själv. Och ser vi till flera av lärjungarna, eller apostlarna som de även kallas, så ledde deras liv till förföljelse, förnedring med jordiska mått mätt. Och till sist martyrdöden; Jakob ”de döendes skyddshelgon” och Taddaios ”de hopplösa fallens skyddshelgon” stenades och klubbades till döds. Inte så lyckat i världens ögon.
Vi har fått unika gåvor som vi får använda i vårt uppdrag att följa Jesus. Och vi har alla en uppgift att fylla. Vi är alla sända. Precis som lärjungarna gick till olika platser och hade olika gåvor. Men de berättade alla, om än på olika sätt, om det glada budskapet om Jesu kärlek, botade och befriade de plågade och byggde församling.
Kanske finns det de som skrattar åt oss som tror, kallar oss knäppa och vidskepliga. Ibland är det smärtsamt. Men fortsätter vi leva i Jesu kärlek och leva ut den kärleken, så finner vi en djupare glädje. Och Gud ger oss kraft att fortsätta.
Människor drogs till Jesus där på stranden. För han var närvarande. Och Guds kraft och sanning berörde människor. Befriade från det onda som band och tryckte ner dem. Jesus visade att han, Guds son, hade kommit för de behövande, de plågade. Är kyrkan idag, vi som följer Jesus, idag en plats för de plågade? De behövande? Orkar vi?
Även fast det ibland är svårt, så påminn dig om att du redan är fri från jämförelsens plåga. Dina gåvor och ditt liv, hur ”lyckat” det är, går inte att jämföra med andra. I alla fall inte i Guds ögon. För Gud är nåd, och Gud ser till hjärtat. Jag ber och hoppas att vi som troende gemenskap, kan leva fria från avund. Och att vi inte mäter vårt arbete för Jesus som en framgång med statistisk och nummer.
Gud vill ge oss kraft att älska och vara närvarande där vi är. Som dem vi är. Med de gåvor vi fått av honom. Ibland står du mitt i folkmassan bland behövande och plågade, med uppkavlade ärmar. Ibland är du den behövande och plågade. Och där är Han. Och vill ge dig av sin kärlek. Ibland är du på ett berg med Gud och kanske med några av de närmaste. För vila och frid och återhämtning i Jesu kravlösa närvaro.
Du är sänd av honom, som den du är.
Vart är du på väg?
Amen
