Bön

Bibeltexter Ps 19:2-5. Ps 63:2-9, Ps 22:2-3 och Ps 19:15.

Jag har förstått att ni under en tid har tema bön för er predikningar och gudstjänster. När jag fick erbjudandet att predika hos er på det temat noterade jag med intresse hur spontant glad jag blev över att få tänka kring detta en tid. I Equmeniakyrkan vill vi de närmsta åren fokusera på några teman, med hjälp av kyrkoledarbrevet Färdplan, och ett av temana är då heliga vanor. Vi vill tillsammans med värme söka efter hur vi kan fördjupa och inspireras till heliga vanor.

Men er inbjudan att reflektera över bön blev också personlig för mig. Jag minns det som att jag annars brukar tycka att det är ganska trögt att komma igång med predikoförberedelser när temat är bön. Bön har då känts som ett så allmänt tema att det inledningsvis känts tråkigt – eller rent av kravfyllt och tyngande. Den här gången, inför den här söndagen, blev det tvärtom. Jag insåg vilken stor gåva bönen är, hur viktig den är för mig – och många, många med mig. Borta var känslan av plikt och krav, istället insåg jag att bönen är som livsluft, ett varmt hem. Och när jag skulle försöka välja vilket böneuttryck som tilltalar mig mest blev det svårt att välja.

Bäst måste jag ändå säga att den tysta bönen är för mig. Att ordlöst vara i Guds närvaro – det är just nu mitt favorit-böneuttryck. Fast, nej… bön som förbön, som uttryck för omsorg om medmänniskor och skapelsen långt borta och nära, det är nog ändå oslagbart. Eller, nja… bön som en riktning för både min oro och min tacksamhet – att ha någon att vända sig till med klagan och lovsång – det är kanske det som är bönens största gåva? Eller så är det detta som slår allt: bönen som ett uttryck för en innerlig kärleksrelation. Det är för övrigt en gåva att ha bönen som en rutin. Men kanske en ännu större gåva att den är helt fri, utan ramar?

Jag har valt att ha Psaltaren som utgångspunkt för den här predikan. Jag kommer göra några få nedslag i denna Bibelns bönebok – Psaltaren är så rik att det inte finns en chans att göra dess teologi och breda innehåll rättvisa i en enda predikan. Men några aspekter vill jag dela.

Bön för något större än min egen personliga verklighet
Tidegärden – den kristna traditionen att be på fasta tider några gånger om dagen med färdigformulerade ord – hämtar till största delen ord från Psaltaren. Med hjälp av tidegärden ber man sig över tid igenom stora delar av Psaltaren och väjer inte för att använda också de svåra orden. När man använder sig av dessa föreslagna läsningar händer det rätt så ofta att orden jag ber inte alls stämmer in på mitt liv just den dagen. Jag har efterhand lärt mig att uppskatta detta. Med Psaltaren ber jag inte bara för mig själv. De ord jag använder stämmer alltid för någon. En morgon när jag själv känner att livet leker och jag är lycklig kan jag be en klagobön för en krigsdrabbad medmänniskas skull. En kväll när jag mår dåligt kan jag ändå stämma in en lovsång därför att jag vet att andra bär tacksamheten också för mig.

Säga som det är
Psaltaren lär oss att våga säga som det är. Eller snarare: säga som det känns.
Orden Gud min Gud varför har du övergivit mig i Ps 22:2 är ett sådant exempel. Jag tänker att det är en bön för den som upplevt att bön inte fungerar. Som känner att försöken att be är meningslösa. Orden tomma, responsen stum. Ångesten blir kvar både under och efter bönestunden. Det som gör orden i Ps 22:2 extra starka är att vi vet att Jesus själv använde just den bönen – när han hängde på korset.

Det finns mer svårsmälta passager i Psaltaren, ord som verkar vara totalt otvättade och som ocensurerat beskriver svåra känslor. Hur ska vi förhålla oss till tex de här orden i Ps 139?
Döda de onda Gud,
Låt mördarna försvinna
Skulle jag inte hata dem som hatar dig, Herre
Och avsky dem som reser sig mot dig?
Jag hatar dem med glödande hat, mina fiender har de blivit

Jag tänker att ord som dessa utmanar oss att just våga vara ocensurerade inför Gud. Dela allt. Gud tål att höra det. Gud smutsas inte ner av våra känslor.

Gud kommer inte ge oss ett rakt bönesvar på böner av det slaget. Ändå kan de göra skillnad – därför att jag förändras. Får jag pysa ut vad jag tänker i Guds trygga famn kan det hindra mig att pysa ut mot mina medmänniskor, Gud får chansen att hejda mig från illdåd. Psalm 139 fortsätter:

Rannsaka mig Gud o känn mina tankar
Pröva mig o känn min oro
Se om min väg för bort från dig
O led mig på den eviga vägen

Bönen har av någon liknats vid en båtshake. Gud är bryggan, som ligger fast förankrad, jag sitter i en båt som driver på vattnet. Bönen är det redskap med vilket jag kan hålla mig förankrad, dra mig närmare bryggan, det väl förankrade.

Lovsång pågår
Psalm 19 är en av många psalmer som beskriver hur naturen och skapelsen lovsjunger Gud: Himlen förkunnar Guds härlighet… där har han rest ett tält åt solen. I psalm 96:12 finns ett annat exempel: Då skall alla träd i skogen jubla.
När vi kliver utanför dörren, iakttar skapelsen, finns mycket lovsång att upptäcka. Vi hör som människor ihop med allt annat skapat. Vi har fått uppdraget att förvalta skapelsen – men ännu större och viktigare är att vi är en del av den gemenskap hela skapelsen utgör.

För mig är det trösterikt att veta att även om min lovsång tystnar tidvis pågår lovsången ändå, ständigt. Det jag gör när jag tackar och lovsjunger är att jag välkomnas in i den lovsång som redan pågår. Gud är inte beroende av just min sång – men jag får gåvan att vara med, kliva in i gemenskapen, tonerna.

Gemensamma bönen
Det finns många böner i Psaltaren som är formulerade i jag-form. Men det finns också ett stort antal böner som är skrivna för att användas av en gemenskap. Både lovsånger och klagovisor. Detta är stort – att vi är del av något större, att vi får be tillsammans med andra. Både vi som är tillsammans i samma kyrkorum eller hemgrupp. Men vi får också be tillsammans med kristna över hela världen. Och genom alla tider. För mig är den gemensamma förbönsstunden i gudstjänsten jätteviktig. Teman som handlar om de större skeendena i världen, klimatkris, krig, flyktingkatastrofer, bön om vishet för politiska ledare – för mig är det svårt att be för detta i ensamhet. För de bönerna behöver jag en gemenskap.

Den intima relationen
Efter alla dessa ord är det viktigt att påminna om att bön också tystnad. Intimitet, närvaro, relation bortom ord. Även om Psaltaren förstås är uppbyggd av ord, finns där ändå texter som talar om denna mystiska, ordlösa, innerliga dimension av bönen. För mig återger tex Ps 63:2 detta:
Min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, som ett kargt och uttorkat land. Eller formuleringen i Ps 19:15: Mitt hjärtas bön till dig.

När allt kommer omkring kanske detta ändå är min favoritbön – den ordlösa?!? Eller så är det…
Hur som: Orden ur Ps 19 får avsluta min predikan:
Ta i nåd emot mina ord,
Mitt hjärtas bön till dig,
Herre min klippa, min hjälpare.

Jenny Dobers
vid Stinas Jordeskogs installationshögtid 16 oktober 2022

• Dela