Jesus sade: ”Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.’ Mannen sade: ’Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ Abraham sade: ’De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.’ Mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.’”
Luk 16:19-31
Inledning
Har du varit med om en fyra-hörnsövning? Om du inte är bekant med det, så är det en pedagogisk övning som ofta används för att få igång ett samtal i en grupp.
Första gången jag var med om det var i ungdomsvåningen i Equmeniakyrkan i Årjäng. Jag var kanske 10–12 år och det var scoutkväll. Vi skulle prata om att vara en bra vän, och ett av påståendena var: ”När du ser någon på skolgården bli retad av ett gäng andra, vad gör du?”
- Går fram och säger till.
- Går förbi och tittar ner i marken.
- Går och säger till en vuxen.
- Öppet hörn / annat svar.
Jag gick självklart till hörn 1. Det var ju det rätta svaret! Och nästan alla andra följde efter. Men så såg jag vår ledare Bruno – en person som jag såg upp till väldigt mycket. Han gick till hörn 2: Går förbi och tittar ner i marken.
Jag minns att jag blev helt ställd. Vad gör han?! Men så förklarade Bruno: ”Jag vill hemskt gärna tro att jag skulle gå fram och säga till. Men om jag ska vara helt ärlig med mig själv så vet jag att jag i stunden förmodligen inte skulle våga.”
Det där fick mig att häpna. Det tvingade mig att ställa mig den ärliga frågan: Skulle jag våga? Om det väl gällde?
Om texten
I dagens text är huvudperson en man som genom hela sitt liv hamnade i hörn nummer 2. Inte för att han var rädd – utan för att han valde att vara passiv.
Målgruppen Jesus vänder sig till här är hans lärjungar, och berättar med denna liknelse hur de INTE ska göra. Samtidigt riktar han sig särskilt till de skriftlärde, fariséerna som också lyssnar och kritiserar dem hårt .
I Lukas evangelium, särskilt i kapitel 14 till 16, finns ett genomgående tema: Måltiden. Att sitta ner och äta tillsammans var på Jesu tid den ultimata bilden av gemenskap. Men medan fariséerna bjöd in dem med hög status och stängde ute de som ansågs orena, gör Jesus tvärtom. Han breddar bordet.
I kapitlet precis innan – det berömda femtonde kapitlet – berättar Jesus om den förlorade sonen. Sonen som hade bränt allt han ägde och hamnat så djupt ner i misär att han längtade efter att få äta grisarnas mat. Men när han vänder hem slår pappan på stort: han slaktar gödkalven och ställer till med en enorm festmåltid.
Guds rikes ekonomi handlar om detta: att de som varit förlorade, de utstötta och de som längtat efter smulor, får hedersplatsen vid bordet. Jesus vänder upp och ner på ordningen.
Och det är här Jesus ställer fram sin liknelse som en spegel för fariséerna – de som älskade pengar och sökte människors beundran. Jesus hade precis sagt till dem: ”Ni vill framstå som rättfärdiga inför människorna, men Gud känner era hjärtan.”
Och så målar Jesus upp två män: Å ena sidan den rike mannen. Han frossade i fest och överdåd varje dag. Han dukade upp gigantiska måltider, men han delade inte med sig. Å andra sidan Lasaros – en utslagen tiggare täckt av sår, som låg vid mannens port och bara längtade efter att få äta sig mätt på resterna som blev över. Precis som den förlorade sonen hos grisarna låg Lasaros där vid porten och svälte.
Det här är den enda av Jesu liknelser där en person får ett namn. Och det är fantastiskt vem som får det! Tiggaren heter Lasaros, som betyder ”Gud hjälper”. Den rike mannen får inget namn alls. I världens ögon var den rike mannen ”någon” medan Lasaros var osynlig. Han sågs i människors ögon oren, som hade kontakt med hundar. Och förbannad som inte fick någon begravning. Men i Guds rike är ordningen den omvända: Lasaros är känd vid namn och förs till hedersplatsen på festen vid Abrahams sida, eller som det står i orginaltext – han blev förd till Abrahams bröst. En stark bild för ömhet och närhet. Medan den rike mannen står där utan identitet. Att han förblir namnlös är också ett retoriskt grepp, att fariséerna skulle kunna identifiera sig med honom.
Den rike mannens synd var inte att han slog Lasaros. Hans synd var att han hade överflöd, men vägrade dela med sig. Han såg nöden vid sin egen port dag efter dag, men klev bara över honom. Han trodde att hans rikedom var ett tecken på Guds välsignelse, men inför Gud var han helt fattig. Lasaros däremot – som ingenting ägde och som i människors ögon såg övergiven ut – han var rik inför Gud. För Gud ser inte till yttre status, Gud ser till hjärtat.
Det tragiska är att inte ens i dödsriket förstår den rike mannen vad som har hänt. Han tror att han hamnat fel, ber Abraham skicka Lasaros för att svalka hans tunga med vatten. Till och med där ser han Lasaros som en tjänare som ska passa upp på honom. Han fattar fortfarande inte att Guds rike fungerar annorlunda.
Men slutet på liknelsen är öppet. Den rike mannen ber att någon ska varna hans fem bröder, och Abraham svarar: ”De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.” Det finns fortfarande tid för bröderna – och för lyssnarna – att vända om och börja dela med sig.
Till oss idag
Det här sätter en rannsakande fråga till oss idag. Och inte minst till mig som står här som förkunnare och ledare. Fariséerna var de som borde ha vetat bäst, men de använde Guds ord för sin egen vinnings skull. Och för att kontrollera människor. Det utmanar oss som kyrka: Använder vi vårt överflöd och våra resurser för att upprätta människor, eller för att bevara vår egen bekvämlighet?
Men texten landar också mitt i vår vardag. För vem är Lasaros vid vår port idag? Och vad gör vi med vårt överflöd?
Kanske är det bokstavligen personen som sitter utanför matbutiken eller ligger i ett gathörn. Det är så lätt för oss att tänka: ”Jag har arbetat ihop mina pengar, mina tillgångar är mina”, och titta bort.
Eller så är porten mer bildlig. Kanske är det när vi väljer att titta ner i mobilskärmen istället för att möta blicken på personen vi går förbi. Kanske är det när vi stänger av för att nöden i världen blir för obekväm att ta in.
Det är så lätt att hamna i hörn 2. Att välja passiviteten. Att hålla hårt i sitt eget istället för att dela med sig. Inte alltid för att vi är elaka, utan för att vi styrs av rädsla:
- Rädsla för att förlora vår egen trygghet, vårt silver och guld.
- Rädsla för vad som händer om vi släpper någon för nära.
- Rädsla för att tappa kontrollen och glömma oss själva för en stund.
Men att vara rik inför Gud handlar som vi vet inte om vad vi samlar på hög, utan om hur vi älskar. Gud ser våra hjärtan.
Avslutning & Bön
Vi får be om befrielse från den rädslan idag. För den fullkomliga kärleken fördriver rädslan (1 Joh 4:18).
Jag ber om befrielse från rädslan att förlora det som är mitt och min, silver och guld. Om vishet att använda mitt överflöd till något gott.
Jag ber om befrielse från rädslan för min medmänniska, och frågan om vad händer om jag släpper in? Låter henne komma nära.
Jag ber om befrielse från rädslan att för en stund glömma mig själv, kanske ligger det en frihet där.
Jag ber om kraft och mod att vända min blick till den som ligger i porten, om det så är bokstavligt eller bildligt.
Att älska min broder som jag kan se, likaväl som den osynlige Guden.
Att be om mjuka öppna hjärtan, att ta emot Jesu kärlek, så vi blir mer lika honom.
Den här bilden vill jag visa till sist. Föreställ dig tiggaren Lasaros. Kanske i modern tid. Han dör och så kommer änglarna och visar honom den här bilden:
Du är mer värd än Guld
Du är mer värd än Silver
Du är värd Kärlek
Du är värd Snällhet
Du är värd ALLT
Låt oss göra som änglarna. Fast här och nu.
Och bilden, den är inte bara till Lasaros.
Den är till dig.
Amen.
