Jesus sade: ”Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen. Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”
Joh 17:18-23
Den svindlande kärleken
”…och älskat dem så som du har älskat mig.”
Låt de orden smaka i munnen ett ögonblick. Älskat dem så som du har älskat mig. Älskat oss så som han har älskat Sonen.
Vilken kärlek Gud Fader har till oss! Med exakt samma kärlek som han älskar sin egen Son, älskar han dig och mig. Man blir nästan vimmelkantig när man läser de här verserna ur Johannes 17. Jesus väver ihop språket med parallellismer som går i varandra: Fadern i Sonen, Sonen i oss, vi i dem. Det är som en gudomlig famn som öppnas helt.
Det här är ur Jesu så kallade översteprästerliga bön. Det är slutet på hans avskedstal till lärjungarna. Det sker under extremt dramatiska och tunga omständigheter, precis innan han blir gripen, förd till rättegång och slutligen korsfäst. För lärjungarna som satt där var orden förmodligen helt obegripliga i stunden. Först efteråt – när Jesus blivit förhärligad på korset och visat sin gränslösa, självuppoffrande kärlek – kunde de förstå.
Och det underbara är: Jesus bad inte bara för de elva som satt runt honom då. Han blickade framåt genom århundradena och bad för nästa generation, och nästa, och nästa… Han bad för oss.
Genom den här bönen uppenbaras kärnan i vad kyrkan är tänkt att vara. Vår identitet formas av tre saker:
- Sändningen: Vi är sända till världen på samma sätt som Jesus blev sänd.
- Helgelsen: Vi är avskilda och renade genom Jesu offer och sanningen.
- Enheten: Vi är kallade att leva i en enhet som speglar relationen mellan Fadern och Sonen.
Och varför? För att världen ska tro.
Mörkret i vår värld och fällan vi faller i
Gittan sjöng så vackert förut i sången Mörkerseende:
”I vår tid är Du hoppet vi bär, när annat faller isär.
I vår tid, utan dig på vår färd, blir det mörkt i vår värld.”
Ja, visst känner vi igen det? Vi lever i en tid där världen behöver mörkerseende. Det finns en brustenhet, en hopplöshet och en längtan där ute efter något som håller när allt annat faller isär. Människor behöver kärlek. De behöver tro, ljus och en framtid. De behöver vår broder, vän och räddare, Jesus Kristus.
Men vad gör vi kristna så ofta?
Tyvärr blir vi lätt så fokuserade på det som händer bland oss själva. Vi dras inåt.
I veckan läste jag en artikel i tidningen Dagen, skriven av pastor Anton Ahlmark. Han satte fingret på något smärtsamt: ”I kristna kommentarsfält känns ”enheten i Kristus” väldigt långt borta. ”När man ser hur kristna skriver till och om varandra – ibland med ren avsky – då häpnar man. Har vi verkligen samma Ande? Tror vi på samma kärleksfulla Gud? Lever vi i hans kärlek när tongångarna blir så hårda?
Samtidigt ska vi inte drabbas av panik, för det här är inte nytt. Som vi hörde Anna läsa ur Första Korinthierbrevet kämpade redan den första kyrkan med splittring. Där hejade man på olika ledare och bildade teologiska läger. Men Paulus ställer den avgörande frågan till dem – och till oss: ”Har Kristus blivit delad?”
Enhet är inte målet – det är medlet för mission
Anton Ahlmark pekar på något som jag håller med om till hundra procent: dagens text handlar faktiskt inte i första hand om oss kristna och vår inbördes bekvämlighet.
Texten har ett starkt missionsfokus.
Jesus säger inte: ”Bli ett så att ni får det mysigt tillsammans i kyrkan.”
Han säger: ”Jag ber att de skall bli ett… då skall världen tro på att du har sänt mig.”
In i det sista påminde Jesus sina lärjungar om att världen var deras uppdrag. Kyrkan finns till för världen, inte för sig själv. Det är vårt primära fokus. Självklart har den inbördes gemenskapen sin plats, men om vi bara tittar på oss själva tappar vi bort varför vi överhuvudtaget finns till.
Vi behöver inte att sprickorna mellan oss djupnar på grund av teologiska positioneringar och pajkastning. Vi behöver hålla oss nära Jesus. När vi stannar kvar i honom – han som är ett med Fadern – då behöver vi inte famla i mörkret.
I vårt eget samfund, Equmeniakyrkan, uttrycker vi att vi har en särskild kallelse när det gäller just enhet. Det är en del av vår identitet. I samfundets färdplan står det att idén om enhet finns djupt förankrad i vår historia – redan 1905 började företrädare för våra tre bildarsamfund samtala om att slå sig ihop, över hundra år innan Equmeniakyrkan faktiskt bildades! Vår självbild formuleras vackert som ”ett provisorium i väntan på den fulla enheten”.
Och kom ihåg vad Paulus skriver i Efesierbrevet: Enhet är ingenting vi ska skapa genom mänsklig prestanda. Enheten finns redan där i Kristus! Vår uppgift är att bevara den. Paulus skriver:
”Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande… En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader.” (Ef 4:3–6)
Vägen framåt: Att komma nära
Så hur gör vi detta i praktiken? När vi hade gemenskapshelg i slutet av augusti pratade vi om ordet nära. Att komma varandra nära.
Tror ni att vi någonsin kommer att nå fullständig teologisk enighet om varje enskild lärofråga? Förmodligen inte. Enhet genom teologisk enighet är otroligt svårt. Men enhet genom att komma varandra nära – att be tillsammans, sjunga tillsammans, dela livet och se varandra i ögonen – det är vägen framåt.
Det gäller här i vår egen församling, och det gäller i relation till våra kristna syskon i andra samfund. Vi behöver inte fler teologiska valstugor, mer käbbel eller djupare skyttegravar. Vi behöver tillbedjan. Vi behöver sätta Jesus i centrum, mötas som människor här och nu i vår tid, med öppna händer, öppna öron och öppna hjärtan – och låta den helige Ande göra sitt verk.
Avslutning
Jesus har sänt oss till världen. Han har gett oss sin härlighet – den självuppoffrande kärleken. Och han har lovat att Fadern älskar oss med samma kärlek som han älskar Sonen.
När vi lever i den kärleken behöver vi inte försvara oss eller strida mot varandra. Då kan vi vända blicken utåt. Då blir vi det ljus som världen så förtvivlat väl behöver.
Låt oss be att vi får vara en sådan kyrka: En kyrka som bevarar enheten, som söker närhet, och som ständigt påminner sig själv om att vi är sända till världen med Guds fantastiska kärlek.
Amen.