Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.”
Johannesevangeliet 6:37–40
En dag när jag satt på tunnelbanan på väg till skolan fick jag syn på en reklamskylt där det stod ”Man pratar inte med vemsomhelst om döden”. Reklamen kom från en begravningsbyrå som i det finstilta, dessutom försäkrade dem sin diskretion vid ett anlitande. Jag minns att skylten provocerade mig eftersom vi i skolan läste en kurs som bla. berörde begravningar, och hur en lärare berättat att det blir allt vanligare att människor dör i ensamhet och att många inte får en begravning alls. Det upprörde flera av oss studenter. Behövde vi inte prata mer om döden, låta den få en mer naturlig plats i vårt samhälle, funderade vi på. Ämnet behöver naturligtvis hanteras med värdighet, men behövs verkligen diskretion?
Några månader senare bröt pandemin ut och döden blev allt mer påtaglig och fick ett allt större utrymme i våra liv. Plötsligt var döden ständigt närvarande, som den på sätt och vis är annars också, men nu behövde vi prata om den. Rädslan för den plågade många av oss. Och vi behövde distans för att skydda varandra från den. Jag tänkte ofta på den där reklamskylten och på hur snabbt våra liv och hur vårt förhållande till något så grundläggande som döden kan förändras. Men så här när pandemins (förhoppningsvis) värsta skeende är över, kan en fundera på om vårt förhållningssätt verkligen har ändrats?
Den här helgen har vi tänkt extra på de som lämnat oss här på jorden. Många har besökt en grav och tänt ljus. Sett alla ljusen som lyser upp mörkret så fint. Ljuset symboliserar ju hoppet, Jesu eviga ljus. ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det” (Joh 1:5). Vår tro och förhoppning att våra kära som gått vidare före oss finns hos honom.
De vi saknar bär vi ju alltid med oss i bara hjärtan och i vårt minne. Ibland börjar våra minnen av de vi älskar fladdra otydligare och vi försöker förgäves greppa fatt i dem, men de liksom leker med oss och flyger precis utom räckhåll. Det skapar frustration och rädsla att allt ska blekna bort. Som en vän till mig sa, ”Jag ångrar så att jag inte spelade in min pappas röst! Jag har börjat glömma bort hur han låter.” Ibland slås man istället från ingenstans starkt av minnen som legat sovande. Kanske en doft, en sång, en plats, för en tillbaka och saknaden väcks.
En del tycker att ett hopp om ett liv efter detta är en snuttefilt för alla som inte kan hantera bortgång. Att Gud i allmänhet, men speciellt tanken på himlen, ett liv efter detta, är för dem som inte kan klarar av att möta verkligheten. Somliga menar att det bara är rester av religiös vidskepelse som påverkat vårt samhälle under drygt 1000 år, som lever kvar. Andra säger att är kyrkliga cermonierna är vackra, men att de saknar liv. Det är istället vi själva som skapar mening genom dem.
Jag tänker att det tron på ett liv efter detta och sökandet efter Gud är naturligt för oss, eftersom att vi är skapade så. Vår längtan och sökande kommer från Gud som vill ha en relation med oss. Som det var tänkt i paradiset, och som vi en dag kommer få återuppleva, för det är dit vi är på väg igen. Hem till Gud.
Kanske kan du känna igen känslan av saknad, en slags hemlängtan. Det är Gud som kallar på dig. Gud är just evig bortom tid och rum, samtidigt är han här genom sin Ande. Ständigt närvarande, och uppfyller allt. Därför kan vi ana att det inte tar slut efter vårt jordeliv, det finns hopp om ett liv efter detta. Det finns de teologer som beskriver döden som en tröskel som ska passeras till dörren till det eviga, vårt nästa hem.
Dagens evangelietext är konfliktfri, vilket är lite ovanligt för Johannesevangeliet som är skrivet i ett sammanhang där församlingen led och den världsbilden som målas upp är svartvit. Men det här är en text att finna tröst i. Att ingen som kommer till Jesus ska visas bort. Han som inte vill att någon ska gå förlorad. Dessutom lär vi känna Fadern genom den här texten, och genom Sonens handlingar, för deras vilja är en och samma.
På den sista dagen, vid tidens slut, då ska dem som getts åt sonen uppstå. Här väcks ju alltid frågan, vilka gäller detta? Här finns det bara, inom kristendomen olika teologiska grundade svar. Jag tänker att det har ju att göra med hur långt sträcker sig den fria viljan? Kan någon som mött Jesus och fått en ärlig chans stå emot att leva i hans kärlek och säga ja till ett liv med honom?
Texterna i bibeln som handlar om livet efter detta går att tolkas på flera sätt och ger olika svar. Men det som är viktigt när vi funderar på livet efter detta, vilket kan skapa rädsla och ångest, är att Gud är barmhärtigare än vi kan förstå. Han ser hela bilden. Ett helt liv. Känner oss bättre än vi känner oss själva. Gud längtar och vill att alla hans barn ska komma till honom, mer än någon av oss gör. Fadern är god och rättvis och vi behöver inte vara rädda. Vi får lita på Faderns godhet, rättvisa, allmakt och att döden och lidandet en dag kommer ta slut, som han har lovat. Men exakt hur och när, det vet ingen.
Det är inte en snuttefilt att tro. På Gud, på ett liv efter detta, att vi ska möta våra kära igen. Det är heller inte världsfrånvänt. Hoppet om att vi ska mötas igen, ger kraft att leva. Föder tacksamhet och frid. Och hoppet är inte ett grunt hopp, utan Jesus själv, som besegrat döden en gång för alla, han är vårt hopp.
De senaste dagarna har jag hört Philip de Croy prata om döden på radion flera gånger. Han är föreläsare och Sveriges ende Thanatolog (läran om döden). Han menar att vi i Sverige är ganska handfallna inför döden, vad vi ska säga och göra när den inträffar. Tidigare visste alla vad de hade för roll och uppgift, från barnen till de äldre, när döden kom till byn. Mycket går det inte och bör vi inte heller att återgå till, vi lever inte i samma slags samhälle som man gjorde för 100 år sen. Men kanske behöver döden på något sätt få ett större utrymme i vårt samhälle. För livets skull. Croy ger statistik som visar att färre och färre går på begravningar. En del vill skydda barnen från döden och vill inte ta med dem. Döden inger fortfarande beröringsskräck, även efter pandemin.
Jag tror att vi som kyrka har mycket att ge och att församlingen är viktig när det kommer till döden. Låt oss påminna oss om att vi har redskapen för att hantera sorg och död. Det finns omsorg i gemenskapen och den praktiska hjälpen. Tröst i sångerna, orden och bönen. Men kanske främst finns det tröst i budskapet om det evighets hopp som finns hos Jesus, något av det mest centrala i vår tro!
Ibland får vi även vara varandras hopp, när jag inte orkar, får jag luta mig mot dig. Och när du inte orkar får du luta dig mot mig. Och tillsammans får vi sätta vårt hopp till Jesus, han som vill bära oss här och nu, och in i evigheten.
Här kan du även lyssna till predikan
