Vägen till livet

Vad i livet för mig framåt? Vilka är mina drömmar? Vilken är min väg till livet? Läs Susannes tankar!

Jag har perioder då jag drömmer väldigt mycket om nätterna. Det är som tur är inga mardrömmar, mest förvirrande drömmar. Det kan ta en stund på morgonen för att försöka reda ut vad jag drömt. Ibland förstår jag varför och kan härröra tankarna och personerna i drömmarna, men oftast inte. Det kan börja med några personer på en plats och sen ändras till andra personer på en ny plats.
Häromnatten drömde jag om en apelsinodling. Men de här apelsinerna var platta och växte i marken, en hel åker full. Men de växte inte som rädisor eller morötter, utan på tvären, så skaftet och fluset var inte uppåt och nedåt, utan i sidled. En tokig dröm, som jag inte vet varifrån den kom eller vad jag ska dra för slutsats av den.

Samma natt drömde jag om att vi var i kyrkan i Väte på gudstjänst. Det var helt klart och tydligt en församlingsgudstjänst och jag kunde urskilja några av de som var där. Jag ledde gudstjänsten. Allt hade gått bra och vi skulle avsluta gudstjänsten med bön. Då strulade jag till det rejält! Jag visste inte vilket nummer det var, kanske 545 eller 754, jag bläddrade men hittade inte och när jag hittade så kunde jag inte se vad som stod.
Jag hade förberett hela gudstjänsten, men inte läst igenom bönen så när jag väl hittade den och såg den så visste jag inte hur jag skulle göra, för det var en speciell typ av bön som jag inte hade tänkt på hur vi skulle be. Helst ville jag nog säga Amen direkt, men jag tror att det blev en paus i gudstjänsten för att jag skulle kunna samla mig. Jag fick gott stöd och bra förslag från flera håll på lösningar. Så det blev nog något slags bön till slut. Sen tog nog både gudstjänsten och drömmen slut… Den här drömmen var helt annorlunda, och jag kunde relatera.

Nu när jag fått en stund i församlingens ögon och öron, vad vill jag då ha sagt? Jo, att vi inte ska vara rädda att göra fel – visst, vi ska förbereda oss på det sätt vi behöver. Jag tänker att det viktigaste vi ska lära oss att komma tillbaka om det blivit fel, att inte känna oss hopplösa och dumma. Om jag var säker på att aldrig göra fel, så skulle jag inte kunna göra någonting. Jag tillhör dom som behöver förbereda mig i god tid, gillar att ha varje ord på papper och hålla reda på pappren, medan vissa andra bara kan ställa sig upp och börja. Jag har lärt mig, eller kanske borde jag säga insett, att om jag stakar mig, kommer av mig, blandar ihop mina papper, så känner jag ändå en trygghet, jag blir inte utskrattad, känner mig dömd och inte får en ny chans.

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på orden motivation och drivkraft. Vad är det för mig, vad får jag det ifrån. Vad i livet för mig framåt och vad har jag för dagdrömmar? Vilken är min väg till livet? När är det dags att ta omtag? Är det tillräckligt roligt att fortsätta med fotbollen trots att mina bollar aldrig går i mål? Orkar jag ta ett samtal till på jobbet när jag blev utskälld i det förra?

Jag är en feg person som helst går i invanda spår och låter bli att utmana mig själv. Vet jag att något är svårt, så låter jag bli. Det kan vara allt från att träffa nya personer, be om hjälp… Det är inte så bra, det är jag medveten om. Så ibland samlar jag mod och gör små steg. Det känns väldigt bra att göra det, och det räcker med att jag har försökt – och faktiskt går det ibland också bra.

Nu har jag inget behov av och tycker verkligen inte att alla behöver kunna allt! Att göra saker för att det är roligt gör att vi kan bli bättre på det vi redan kan och inse att vi faktiskt kan en hel del. Det är inget halvdant med ”tillräckligt bra”. Små steg är också steg! Vi kanske inte behöver bli bäst, det räcker långt med att bli bra och att vi jämför oss med oss själva i stället för någon annan. Våra liv är inte riktigt likt någon annans, tänk så smidigt att kunna kopiera ibland.
Att vinna ett Susanne-mästerskap i stället för ett världsmästerskap måste vara mitt mål. Vad räknar vi högst – insatsen eller resultatet?

I Johannes 16:16 står det om att Jesus sa till sina lärjungar ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Lärjungarna förstod inte och frågade både varandra och Jesus vad det betydde. Jesus var onekligen deras drivkraft och motivation. Dom varken kunde eller kanske inte heller ville förstå hur det skulle gå när de inte fick vara med honom. Kunde de klara sig själva, hade de där åren bara varit en dröm.
Jonas predikade härom söndagen att några gick tillbaka till sitt gamla jobb, sitt fiske. Det kändes tryggt och vant. Var det fegt? Hade inte Jesus lärt dem tillräckligt? Skulle de hellre ha suttit och tomglott ett tag?
Då som nu är det väldigt individuellt vad vi gör och vad vi ska göra. Vår väg till livet måste vara vår egen, med hjälp av andra som referensramar och stöd.

Vi avslutar med att sjunga tillsammans ”Se hur gudsvinden bär”.
En av raderna är ”Du får komma precis som du är”.

/Susanne Gunnarsson 25 april 2021