Tacksamhet och lovsång!

Tacksägelsedagen – lovsång!
I denna söndags föreslagna evangelietext från Lukasevangeliet
19:37-46 möter vi Jesus och lärjungarna på väg mot Jerusalem.
När de kommer fram till sluttningarna av Olivberget börjar de sjunga och prisa Gud med hög röst, för alla de kraftgärningar de hade fått se under den tid de vandrat omkring i Israel tillsammans med Jesus.
I sin glädje utbrast de ”Välsignad är han som kommer, Kungen, i Herrens namn! Frid i himlen och ära i höjden!”

För en del var detta ljuv musik och en tacksägelse och lovsång till himmelens Gud, en del andra blev förargade och ville att Jesus skulle stoppa sången omedelbart. Men han svarar: ”Om dessa tiga, kommer stenarna att ropa”.

Den sanna kristendomen satt trångt i den tiden, den sitter trångt idag.
I en artikel i tidningen Dagen i fredags belystes hur en femtonåring ombads ta av det kors som han bar kring sin hals när man skulle ta ett klassfoto.
Ett bibelord som blir aktuellt för oss gång efter gång är hämtat från Paulus brev till Korinthierna ”Talet om korset är en dårskap för den som inte tror, men för oss som blir räddade är det Guds kraft”.

Den 30:e psalmen i Psaltaren, som levt nära mitt hjärta i nästan 40 år, har överskriften ”Tacksägelse för räddning” med underrubriken ”En psalm, en sång för templets invigning”.
Kung David beskriver hur Herren drog honom upp ur djupet och räddade honom från ett liv i mörker och förtvivlan. Sedan fortsätter han med en uppmaning ”lovsjung Herren ni hans fromma, prisa hans heliga namn, ty ett ögonblick varar hans vrede, hela livet hans nåd. Om aftonen gästar gråt, om morgonen kommer jubel. Jag sa när det gick mig väl: jag skall aldrig vackla, Herre i din nåd hade du gjort mitt berg starkt, men när du dolde ditt ansikte blev jag förskräckt. Till dig Herre ropade jag”, och han avslutat den 30:e psalmen med orden: ”Hör, Herre, var mig nådig! Herre var min hjälpare. Då förvandlade du min klagan i fröjdesprång, du klädde av mig sorgens dräkt, och utrustade mig med glädje. Därför skall min själ lovsjunga dig utan att tystna. Herre, min Gud, jag vill tacka dig för evigt.”

Tänk att en cirka 3000 år gammal psalm är högaktuell idag, för det som David beskriver här gäller även nutidsmänniskan. Vid en undersökning som nyligen publicerades om svenskarnas tro, framkom det att en stor majoritet hade svarat på frågan om man bad till Gud någon gång med ett ja. Många är också de vittnesbörd om människor som ber till ”någon däruppe” när nöden kommer på besök.

Men varför skrev Kung David denna psalm till templets invigning?
Jo, han hade en vision. Efter många år av krig och oroligheter hade han slagit sig till ro och slutit fred med alla länder runt omkring.
I Andra Samuelsboken i Gamla Testamentet 7:1-13 kan vi läsa om hur David börjar skissa på ett tempel åt Herren. I hans egen värld tyckte han att det var en alldeles strålande idé, som han delgav sin allra bäste vän profeten Natan, som också tycker att det är en god idé och säger med en gång ”Gå och gör allt som ligger på ditt hjärta, ty Herren är med dig.”

Men när vi läser vidare så får vi se att Natan får nattligt besök från himlen där Herrens ord kom till honom och berättade att David själv skulle inte bygga, eller få sätta sitt namn på ett tempel åt Herren, utan hans son Salomo fick förtroendet att bli byggmästaren.
På darrande ben går Natan tillbaka till Kung David nästa dag för att delge honom vad han upplevt och mottagit under nattens timmar.
David tar ödmjukt emot budskapet och underordnar sig helt Guds vilja.

Första Krönikeboken 22:5 säger oss:
”David tänkte nämligen, min son Salomo är ung och späd, men huset som skall byggas åt Herren, måste göras mycket stort så att det bli berömt och prisat i alla länder. Jag vill därför skaffa förråd åt honom”.
Så skaffade David förråd i mängd före sin död!
Sedan samlar han alla sina ledare och berättar om den plan som Gud hade delgett honom. Vi kan läsa om hur David själv skänker bland annat 12 ton guld och 28 ton silver. Så börjar bygget av Salomos tempel.

Detta tycker jag är ett praktexempel på ett generöst generationsskifte, David som i glädje och tacksamhet träder tillbaka för att den yngre generationen skall kunna ta vid, men han överger inte sin son, utan stöttar honom på alla sätt och är tacksam över att han får vara en pusselbit i Guds stora pussel.
David kunde ha blivit lite småsur och tänkt, ”Jaha skall nu ungdomarna ta över, så får dom väl bygga bäst dom kan”.
Salomo kunde ha tänkt ”att skall nu den gamle vara med och planera och bestämma som vanligt, nej jag bygger väl som jag vill!”

Men när vi får följa detta bygge i Andra Krönikeboken 1–5 kapitel (Ta gärna fram din bibel och läs detta och begrunda) då kan vi se att unga och gamla byggde, sida vid sida. Och resultatet blev helt efter Guds plan och vilja.
När man sedan invigde det färdiga templet sjöng man, under tacksägelse och jubel, den 30:e psalmen som David hade skrivit. Dessutom spelade man på musikinstrument som David låtit bygga.

Men den 30:e psalmen har också ett budskap till oss idag, som vi tidigare har noterat. Vikten av att ställa våra liv till Guds förfogande i ödmjukhet och i stor tacksägelse.
Psalm 25 den 9 versen säger oss ”Han leder de ödmjuka rätt och han lär de ödmjuka sin väg”. Följden av denna ledning som vi får av Herren själv, resulterar i det som vi läser i den 12:e versen i den 30 psalmen.
”Då förvandlade du min klagan till fröjdesprång, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje”.

Vi avslutar med den föreslagna gammaltestamentliga texten för denna söndag, Jesaja 12:1-2, där överskriften lyder ”det frälsta Israels lovsång”.
På den dagen skall du säga: ”Jag tackar dig, Herre, du var vred på mig, men din vrede har upphört och du tröstar mig. Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar inte, ty Herren, Herren är min starkhet och min lovsång. Han har blivit mig till frälsning.”

Guds välsignelse önskar jag till alla som läser dessa rader!
Vallstena 11/10 2020 Pastor Jan Olander

• Dela