Nu har det gått 48 dagar av det nya året som heter 2025. Hittills i år är det tre händelser jag tänker på. En bebis i familjen Jordeskog. En bebis i kungafamiljen. Och en skolskjutning i Örebro. Som vanligt är det glädje och sorg blandat, och så kommer det fortsätta vara. I sorg kommer det upp väldigt många tankar. Allt från;” jag kan inte göra något”– till ”vad kan jag göra?” Att fortsätta vara det goda och trygga sammanhanget. Både som församling och person. Det kan vi göra!
Sorgen och glädjen vandrar hand i hand
Mörkret och ljuset bor vid samma strand
Tårar och skratten vägs med samma grand
Hoppet och tron öppnar upp sin famnMotsatser enas – finner vägen fram
Kärlekens glädje vinner över skam
Vårljus och sommar, höst och vinterhamn
Hoppet och tron öppnar upp sin famnMinnen och framtid möts och knyter band
Stannar och vilar för att komma fram
Lycka och vemod fyller livets rand
Hoppet och tron öppnar upp sin famnLivet och döden viskar om ett land
Där friden stannar upp och tar din hand
När tiden väntar eller är som sand
Hoppet och tron öppnar upp sin famnEn text av Henrik Fandén.
Årsmöte – att möta året, och lägga det gamla till handlingarna. Det här med nytt år får ju oss att tänka, både bakåt och framåt. Jag tror att man måste ha båda med sig, lära sig av det som är gjort för att göra bra fortsättningsvis.
När man sitter där på nyårsafton och ska sammanfatta året kan det ibland ta ett tag att komma ihåg vad som har hänt och vad man har gjort. Kanske ingenting, men då behöver man tänka lite till. För det har hänt saker, kanske inte stora livsavgörande, men säkerligen något varje vecka åtminstone även om det bara varit ett ”vanligt år”. Kanske går vi igenom kalendern och foton för att minnas. Vi skriver ingen årsberättelse privat, men det görs i församlingen. Kanske fick vi med allt där, mest fakta, som det ska vara, möjligen utvärderingar men inga värderingar.
I vårt personliga år är det mer värderingar. Där är det ofta vi själva som ska ta beslut, inget årsmöte. Det finns både likheter och skillnader i församling/person. Ibland önskar jag att jag hade en styrelse som kunde hjälpa mig styra upp och följa upp, och kanske en kassör också, för att inte tala om en fastighetsgrupp. Jag är glad att jag är en del av den här församlingen, och det är snart 36 år sedan jag gick med.
Så vad gjorde jag i fjol? Jag rensade hemma, det är svårt att förstå att jag hade så mycket saker – men jag har fortfarande saker kvar, det är en ständigt pågående process. Så äntligen blev den av, loppisen, så jag slapp kliva över alla lådor hemma. Jag hade inget fast jobb jobb, men ett sommarjobb och ett extraknäck. Jag fortsatte i min bokcirkel och som scoutledare. Träffade människor som jag hade goda samtal med. Det var ett bra år.
Jag har en kompis som har slutat med nyårslöften, ni vet de där prestigefyllda som oftast inte klarar sig så länge. Hon har börjat med nyårsmål i stället, så enkelt och bra mycket bättre. Dom är på en bra nivå, blir det sämre så gör det inget, blir det bättre så är det bara en bonus. Häromåret skulle hon hitta tio för henne nya utflyktsmål. Enkelt, billigt och mycket möjligt. När hon berättade så kunde vi andra vara med och komma med förslag, och även vi bli inspirerade. Några av målen var jag dessutom med på.
Britta Hermansson säger mycket klokt. Jag fick möjlighet att lyssna på henne i helgen, har ni inte hört henne så gör det! I fjol när hon predikade här så berättade hon om en dörr hon väntade på skulle öppnas, hon vill att just den dörren skulle öppnas och att allt skulle ordna sig då. Men det gjorde den inte, men samtidigt öppnades en annan dörr som hon knappt visste fanns. Kanske är det en floskel – stängs en dörr så öppnas en annan. Men nu gillar jag inte floskler, så då är det något bättre än en floskel.
Så min plan för i år är att jag vill öppna grindar och ta tillvara på möjligheter, jag vill också se de grindar som öppnas för mig. Läsa fler böcker, inte bara sticka sockor, utföra några planer står också på mållistan. Hittills har det gått bra.
Ett gemensamt ord som jag tror att vi som personer och församling har är HOPP. Hopp är valbart. Och kanske är det hopp som vi har som skiljer oss från de som inte har en tro. Vi har ett hopp om att göra gott, vara goda, vara välkomnande och öppna. Att förstå att även små steg är viktiga, att inte vilja trampa på någon och göra illa. Att orka fortsätta de grå dagarna. Skilja på rätt och fel, kunna lyssna och ändra oss. Att lita på att Gud bär.
Psaltaren 25:4–11
Herre, lär mig dina vägar,
visa mig dina stigar.
Led mig i din sanning, lär mig,
du som är min Gud, min räddare,
ständigt hoppas jag på dig.
Herre, kom ihåg din barmhärtighet,
den godhet du alltid har visat.
Glöm min ungdoms synder, allt jag brutit,
tänk på mig i din trofasthet,
Herre, du som är god.Herren är pålitlig och god,
därför visar han syndarna vägen.
Han leder de ödmjuka rätt,
de ödmjuka lär han sin väg.
Allt vad Herren gör är nåd och trofasthet
mot dem som håller hans förbund och hans bud.
Herre, min synd är stor,
förlåt den, ditt namn till ära.
Bön
Gud, jag tackar dig för att du är här, som en av oss. Du är med de dagar vi känner det, de dagar vi tvekar, och de dagar vi är säkra på att du inte är med. Du ser vår glädje och sorg, du lär oss hur vi ska vara och ger oss hopp.
Idag ber jag särskilt för årsmötet. Att vi alla vågar säga vad vi har på hjärtat, även om man är osäker på hur det ska tas emot. Att vi gemensamt får den här församlingen framåt, gemensamt med varandra och med dig. Möten, samarbeten, praktiskt arbete, delande av tro, olika delar av församling – vi ber att du är med oss.
Amen
16 februari 2025
Susanne Gunnarsson