Samhällsansvar

I kyrkans DNA
Samhällsansvar delas ofta upp i tre delar: Det sociala, det ekonomiska och det ekologiska. I alla fall om man ska tro det som finns att hitta på flera olika företags hemsidor. Även vi som kyrka känner igen dessa delar, men vårt ansvarstagande har en annan drivkraft.

Equmeniakyrkan har ju sina rötter i folkrörelsernas tid. Samhällsengagemanget har alltid präglat våra tre bildarsamfund. Demokratin och vikten av jämlikhet finns i vårt DNA. Fastän det kan bli omständigt att göra allas röster hörda när beslut ska fattas är det något oerhört vackert med transparenta processer, att förtroende och samma rätt ges inte bara de i ledande positioner, utan alla medlemmar.

I år är det 100 år sen kvinnor fick rösträtt. Det är häftigt när en tänker tillbaka på de tidiga kvinnliga predikanterna inom baptismen som fick förtroendet att vara ledare långt innan de fick rösta som svenska medborgare och vars röster vägde lika tungt som männens i församlingen.

Det finns ju många i vår församling, nu och i tidigare generationer, som har och har haft ett starkt engagemang i ”civilsamhället” – detta vackra ord. Trots att jag ännu inte känner församlingens historia jätteväl är jag övertygad om att det finns och funnits många politiker och aktiva i flertalet föreningar och rörelser.

Andra röster i kristenheten har varit skeptiska och ifrågasättande till ett sådant engagemang, varför fokusera på bygga ett bättre samhälle när det finns andlig nöd? Ja, bland dem som varit och är engagerade både i församling och civilsamhället har svaret nog ofta varit: varför sätta dessa emot varandra?

Att vi som kyrka, som samfund och församling, har ett ansvar i samhället är alltså självklart för de flesta av oss. Kanske vissa av oss gör det av plikt, utan att reflektera så mycket över varför vi gör det – det är rätt helt enkelt. Men samhällsansvar, skulle jag vilja påstå, handlar för oss som kyrka ytterst sätt om, och har sin grund i, kärleken. För vad är en större drivkraft än den?

I dagens epistel från Romarbrevet skriver Paulus: ”Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad. Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott , Du skall inte dräpa , Du skall inte stjäla , Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.” (Rom 13:7–10)

Här blir drivkraften att göra gott och rätt tydlig. Att Israels folk, och många av de första kristna som var judar, levde under lagen handlade ytterst sätt inte om plikt, som vi kanske förknippar lagen med. Ytterst sett handlade lagen om ett gensvar på Guds kärlek. Att leva ut den kärleken som först visats. Kärleken är lagen i sin fullhet.

Dubbla medborgarskap
Hur ska vi kunna nå ut med budskapet om Guds kärlek om vi ställer oss utanför, eller iallafall lite vid sidan av, samhället? Bättre att lära känna och älska människor där de är. Där vi är. Till exempel, bygg ett gym som kan glädja många och vara en mötesplats. Vi kristna är ju (som ni vet) en lika stor del av samhället som alla andra. Vad blir då skillnaden för oss? Vi skulle kunna uttrycka det så att vi har dubbla medborgarskap: i himlen och på jorden.

Dagens gammaltestamentliga text är ett intressant exempel på det här med att leva med dubbla medborgarskap: Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien: Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre! Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.” (Jer 29:4–7)

I texten läser vi att Israels folk, det utvalda folket, har förts bort i exil till det stora riket Babylonien. Nordriket Israel föll på 700-talet f.Kr och nu hade även sydriket Juda fallit och Jerusalem förstörts år 586 f.Kr. Jeremia blev motvilligt Guds profet och verkade under 600-talet f.Kr i ca 50 år för att varna folket om det som skulle ske, rikets fall, om folket inte omvände sig.

Jeremia kallas ibland för ”den gråtande profeten” eftersom han blev så illa berörd av allt lidande folket fick utstå. Tiden präglades av sociala orättvisor, och kungarna och de rikas moraliska förfall och bortvändhet från Gud var enormt. Jeremia profeterade gång på gång om att förtrycket mot den faderlöse, änkan och invandraren måste sluta (Jer 7:5–7; 22:3).

Han såg syner av en torkad och öde jord. Flera av kungens profeter sa dock emot Jeremia – att det inte var någon fara, att allt var bra och att Gud var nöjd, att Jeremia bara skapade oro. De menade att de kunde fortsätta leva som de gjorde – de var ju Guds utvalda folk.

I dagens text har alltså en stor del av Israels folk, inte minst den sociala eliten, förts bort till främmande land. Kanske hade det logiska varit att de fått budet att hålla sig för sig själva, för att visa sin utvaldhet, hur de pga. renhet inte kunde beblanda sig med andra. Eller åt andra hållet: på grund av att de blivit bortförda från sitt land har de slutat vara utvalda och borde därför assimileras in i det nya samhället och helt ta efter sederna dit de kommit. Men överraskande nog uppmanar Gud dem att göra allt de kan för stadens välgång, de får bygga, så och skörda och gifta sig även med personer utanför sitt folk. Gud bryr sig om även fienderna i Babylon. Och folket är fortfarande utvalt.

Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång. Nu är ju vi som församling inte ett deporterat folk och det är kanske en långsökt jämförelse, men kanske kan vi känna igen den där dubbelheten ibland – att vi har vårt hem även någon annanstans. Vissa kristna vill ju distansera sig från samhället, och ser världen som något ont, men kanske kan den här tusenåriga texten säga något om hur Gud vill att även vi ska tänka: ”dess välgång är er välgång”.

Vad världen behöver
Våldet i vår tid är ett stort böneämne. Jag läste en väns status på Facebook i samband med dödskjutningen av rapparen Einár. Min vän som arbetar med barn och unga skrev att: ”Barn, unga och vuxna skriver ”vila nu i frid”. Vårt nu som vi lever, det behöver vi lära att leva i frid”. Vårt nu som vi lever, det behöver vi lära att leva i frid.

Vi kan alla sprida frid och fred genom de vi är, genom våra värderingar, vårt samhällsengagemang och viljan att vara goda medborgare. Men världen behöver så desperat Guds frid, och tar vi emot den kan vi förmedla den vidare in i en orolig tid. Liksom kärleken och hoppet. Kanske är detta en av våra stora uppgifter som kyrka i vår tid, att vara bärare av frid, hopp och kärlek.

Peter Halldorf skriver i sin bok ”Därför sörjer jorden”, om klimatkatastrofen, att ”vi kan inte rädda det vi inte älskar”. Det tänker jag gäller för skapelsen, men även fler områden. Det är kärleken som kan förändra. När vi spenderar tid med Gud och låter hans villkorslösa kärlek sjunka in, djupt in i vårt innersta, låter den förvandla oss, börjar den kärleken leva och ger det konsekvenser för vår värld. Denna sårade vackra värld.

När det känns hopplöst och mörkt i våra liv eller när vi ser på vår värld: krig, konflikter, extremism, fattigdom, utsatthet, ökad psykisk ohälsa, polarisering, klimatkatastrofen – ja listan kan göras lång. Då får vi återigen påminna oss om att Jesus har övervunnit döden, och har sista ordet. Han är vårt hopp – inte ett glättigt hopp, utan ett djupt starkt hopp. Världens hopp. Där kan vi hämta kraft att ge vidare hoppet var dag.

Hoppet är ett serum mot distanseringens gift, den distansiering som får oss att titta bort och tänka att det där gäller inte oss, skriver Halldorf. Även om hoppet inom känns litet, så är det hoppet Jesus Kristus, hoppet som övervinner allt. Vi är inte ensamma med att bära vårt ansvar, det sociala, ekonomiska och ekologiska ansvaret. Och vi är inte utelämnade till oss själva. Så låt oss leva vårt nu i frid, bära hopp och drivas av kärlek.

• Dela