Prövningens stund

Tanken är svindlande
Framför mig gapar en avgrund
Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej
Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret
Att du inte finns till fast jag trodde på dig

Raderna känns väl igen, ur ”Du måste finnas” från Kristina från Duvemåla. Återigen är denna starka musikal brännande aktuell. Kristina, Karl-Oskar och många fler fick lämna sina hem pga svält och fattigdom i Sverige. Hur många är det inte just nu som över vår värld tvingas från hus och hem till ett annat land? Och som har förlorat någon de älskar?

Återigen kryper krigets fasor nära oss. Nyheterna och berättelserna berör oss och rubbar vårt inre, lägger sig som en blöt filt över det fina i livet. Vi ser sönderbombade bostadskvarter och anrika universitet i lågor. Gråtande, skräckslagna eller tomma ansikten möter oss i tv-rutan. Massorna av människor som flyr, äldre som får hjälp mot säkerheten och barn på trötta föräldrars ryggar.

Senast vårt svenska samhälle fick ta emot flyktingar på samma sätta som vi antagligen kommer få göra nu igen, var när vi tog emot flyktingvågen 2015. Sen dess har fortsatt krigas världen över, och människor har fortsatt fly – men nu är det nära oss, på vår kontinent. De stora och existensiella frågorna väcks åter igen: Vad vill jag göra med mitt liv? Finns det en mening med lidande? Vad är makt? Vad är kärlek? Kan våld vara berättigat? Hur kan en god Gud tillåta detta? Kanske nån har samma tvivel som Kristina från Duvemåla – finns du Gud?

Söndagens tema är som sagt ”Prövningens stund” och alla vi människor möter naturligtvis prövningar på olika sätt, även om en del verkar få en större del än andra. Ibland lyckas vi ta oss igenom prövningarna på det sätt vi önskar, ibland går det mindre bra. Vad händer inom oss när vi misslyckas? När vi känner att vi som människor inte räcker till?

Dagens bibeltext:
Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: ”Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”

Matteus 16:21-23

Förklaring av texten
I dagens evangelietext får vi känna Petrus misslyckande. Han hade tagit Jesus avsides med hopp om att uppmuntra honom och så blir han kallad Satan! Av sin bästa vän. Jesu ord är som en örfil, vi kan nästan känna Petrus chock. Tog Petrus det personligt? Att han var Satan? Eller kunde han förstå att det handlade om orden han sagt, orden av välvilja som landade så fel?

Petrus. Denna temperamentsfulla, impulsstyrda och spontana lärjunge som verkar vara ivrigast av alla att följa Jesus, som för honom vågar gå på vatten, i alla fall en liten bit, och så gärna vill tro. Han som vid den sista måltiden lovar att aldrig svika eller förneka sin vän, och som i Getsemane, när de kommer för att gripa Jesus, drar sitt svärd och hugger örat av en av soldaterna. Petrus, som när det väl gäller, förnekar Jesus och gråter bittert när tuppen gal. Han är den lärjunge som många av oss kan identifiera sig med. Vi känner igen oss i hans mänsklighet. Han vill så väl, men misslyckas så ofta.

Intressant nog har Petrus bara några verser innan dagens text kallat Jesus för Messias när Jesus frågar vem hans lärjungar tror att han är. Jesus säger att Gud har uppenbarat detta för Petrus, och kallar honom sedan för klippan på vilken han ska bygga sin kyrka och ger honom nycklarna till himmelriket. Men nu är Jesu ton förbytt. Varför?

Det är inte bara vi människor som prövas, det gör även Jesus själv. Och det är ju det Petrus gör, troligtvis omedvetet i all vänskaplighet – klart han inte vill att hans bästa vän ska dö! Men dessa ord blir en frestelse för Jesus.

När Jesus döptes började ju sin offentliga tjänst och hans identitet som Guds son bekräftades. Duvan steg ned över honom och Faderns röst hördes över platsen: ”Du är min älskade son, Du är min utvalde”. Sedan fördes Jesus ut i öknen av anden för att sättas på prov av Satan. När Jesus fastat i 40 dagar och 40 nätter blev han till sist hungrig och då kom Satan till honom.

”Jesus! Är du inte hungrig? Om du är Guds son, gör stenarna till nybakade frallor! Ska du inte testa om Gud verkligen bryr sig, kasta dig ner här för muren så får du se om hans änglar fångar dig? Och det är fantastiskt att ha makt! Tillbe mig så lovar jag att människor ska beundra dig eller åtminstone frukta dig, du ska få simma i pengar och regera över alla riken, äta druvor i skuggan av ett parasoll som en patetisk slav viftar över dig så länge du önskar.”

Ungefär så var kontentan av frestelsen (Satan använde sig av skriftställen för att få Jesus på fall). Jesus bemöter alla tre frestelser genom att även hand citera skriften. Han svarar med att människan inte ska leva endast av bröd, att man inte ska sätta Gud på prov och till sist orden som får den onde att lämna honom ifred: ”Håll dig på din plats Satan, endast Herren ska du tillbe och dyrka”.
Håll dig på din plats Satan – samma ord som Jesus i dagens text använder för Petrus.

Genom att Petrus i sin välvilja säger att Jesus inte alls behöver lida, att det Jesus förutsagt om sig själv inte ska ske, frestar han alltså (likt Satan), Jesus att sluta lita på Fadern och sin kallelse, överge sitt uppdrag och i stället ta en den lätta vägen ut. 

In i det sista blev Jesus frestad att ge upp, till och med på korset: ”De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: ”Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar – hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset.” Översteprästerna, de skriftlärda och de äldste gjorde också narr av honom och sade:”Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han har satt sin lit till Gud. Nu får Gud rädda honom, om han bryr sig om honom. Han har ju sagt att han är Guds son.””

Frestelsen för Jesus handlade alltså till stor del om identitet, att det Fadern bekräftat om honom inte var sant? Kanske var Jesus värsta rädsla, som fick honom att frestas att ge upp, tanken på att Fadern inte skulle bry sig om vad som hände honom. Att han hade övergett honom. Att lidandet han gick igenom skulle vara  meningslöst. Detta följde honom ända tills han hängde helt utblottad på korset, då han i Matteusevangeliet, precis innan han dör, utbrister: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”. Men det dröjer inte länge i texten – bara några verser efter att Jesus dött och förhänget i templet brustit och jorden skakat – då vi läser att officeren och andra som hånat honom konstaterar att ”Detta måste ha varit Guds son”. Jesus klarade den stora prövningen.

För oss idag
Kanske är det i grund och botten även så vår djupaste rädsla ser ut: att Gud inte bryr sig om oss, att han gett upp på oss. Att vi inte är de älskade barn han säger att vi är. Att det inte finns nått hopp, varken för oss själva eller vår värld. Sånna tankar får oss att sänka blicken och i värsta fall hamna i bitterhet och likgiltighet för det onda.

Satan, som betyder fiende eller anklagare, är full av lögn och vill tala tomhet och meningslöshet in i våra liv, få oss att fly vårt uppdrag, sluta göra det goda, sluta bry oss – precis det han försökte få Jesus att göra. Han vill få oss att gömma oss från varandra, gömma oss för Gud, och få oss att skämmas över oss själva.

Petrus hade en längtan att hålla fast vid Jesus, även fast han inte fullt ut förstod vad det innebar. Han lovade sådant han inte kunde hålla, och förnekade och svek när det väl gällde. Vände bort sin blick. Lämnade sin bästa vän ensam. Men när allt verkade förlorat, då fick han en chans till. När Jesus efter sin uppståndelse visar sig för honom på stranden, ger honom frukost och tre gånger frågar Petrus om han älskar honom och Petrus svarar ”Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär” – då får Petrus börja om igen. Han får uppgiften att föra Jesu lamm på bete. Petrus får bli Klippan som Jesus sa att han skulle bygga sin kyrka på och till sist fick han dö som martyr för Jesu skull, på ett upp och nervänt kors.

Jesus klarade den stora prövningen, och genom sin död och uppståndelse vill han ge oss liv, liv i överflöd. Han ser på oss i sin stora kärlek. Med sin kraft och livets Ande vill han tala hopp, mod och liv till oss, upprätta, uppmuntra oss att försöka igen, att våga göra de val som vi vet att vi längtar efter. Med hans hjälp klarar vi av prövningar eller vågar försöka igen när vi misslyckas. Det är aldrig försent för att lyfta blicken och börja räcka ut en hand.

Det finns ingen mening med flyktingars och våldsoffers lidande, det är aldrig en prövning från Gud. Men vår Jesus vet hur det är lida och känner med var och en som gör det. Vi är i fastan, och i år mer än nånsin kan det här få vara en tid då vi får öva på att bli ännu mer solidariska, givmilda och medmänskliga. Be Gud om det, och om kraft när du prövas att göra det goda.

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?
Om du inte fanns till
Ja, vad gjorde jag då?

• Dela