Ord om hopp och frid

Dagar när det knappt blir ljust kan vi ändå ana ett annat ljus, hopp och frid!

Ljusbärare Väte Missionskyrka


Idag blev det aldrig ljust, dunkel och mörker håller sitt järngrepp. Men när det som mörkast ute står hon där med ljus i håret och ord om hopp och frid. Vi får fira Lucia och påminna oss om att ljuset har besegrat mörkret. Idag ska vi stanna upp vid advents syfte som på många sätt är hela kyrkans uppdrag. Att riktas mot ankomsten, vara ljus i en mörk värld och leva liv som andas hopp och frid. Nu firar vi tredje advent.

Den gammaltestamentliga texten som är föreslagen för idag är från Jesaja 29:17-21

Snart, om en liten tid, skall Libanon bli till en trädgård och trädgårdar räknas som skog.
Den dagen skall de döva höra när man läser ur bokrullen, och de blindas ögon skall se, fria från dunkel och mörker.
De förtryckta skall ständigt glädjas över Herren, de fattigaste jubla över Israels Helige.
Ty då är det slut med tyrannerna, borta är de hänsynslösa, utplånade alla som hade ont i sinnet,
de som anklagade oskyldiga inför domstolen, snärjde dem som förde rättvisans talan och med lögner fällde den som var utan skuld.

Profetens uppgift i gamla testamentet var att uppmärksamma folket på Guds väg. Folket hade inte anden som kunde leda dem och gick ofta fel. Detta gjorde att mycket grymhet, maktmissbruk och krig följde. Då kom profeten och sa: Se, det ni gör fördärvar er! Det
kommer en tid då allt denna ondska ska få ett stopp.

Lucia föddes 286 på Sicilien i en rik familj. Hon ägnade sitt liv åt att ta hand om de fattiga och vigde sitt liv åt att visa på Kristus i världen. Hon led martyrdöden för sin tro på Jesus och blev skyddshelgon för de blinda och synskadade. Därför passar dagens text så bra.
Liksom profeterna så har helgonen genom kyrkans historia fungerat som påminnelser om kyrkans och de kristnas uppgift att vara ljus i en värld som är fördunklad av mörker och ondska.

I vår historia finns så vackra exempel på hur kyrkan har banat väg för Jesus. Gemenskapen tar in alla man som kvinna, rik som fattig, främling som vän. I en värld som lyder under marknadens makt där tillväxt alltid sker på den fattigas bekostnad så blir kyrkans
gemenskap kring ett oskyddat barn i ett enkelt stall ett ord om att det finns hopp och frid utan konsumtion och karriärshets.

Så profeterna talar ord om hopp och frid, helgonens liv vittnar om hopp och frid och kyrkans gemenskap visar på hopp och frid.

Dagens text blickar framåt mot den dag då Gud till slut kommer att upprätta hela skapelsen. Men precis som när Jesus föddes där i stallet i Betlehem så verkar detta upprättande ske som ett litet frö som långsamt växer i vår värld, på Guds sätt och i Guds tid.

För när det är som mörkast så kommer orden om hopp och frid.

De döva ska höra och de blinda ska se
När vi kritiserar oss själv och inte ser andras behov, när vi förblindas av maktbegär och avundsjuka. Då får vi spegla oss i det lilla Jesusbarnets ögon och se oss själva från Guds ögon, som vackra avbilder skapade att göra gott.

De förtryckta ska glädjas
När oron inte ger med sig, när trycket över bröstet ständigt följer en, när pandemin kryper närmare eller när klimatångesten håller sitt grepp. Då kommer orden om hopp och frid.

De förtryckta ska glädjas.
Det är slut med tyrannerna.
När maktens män gör galna saker och orättvisorna bara avlöser varandra, när chefen behandlar oss orätt och vi ser att lögnerna sprider sig. Då vet vi att en omvänd maktordning, där ett fattigt stall blir centrum för den egentliga makten, där finns hopp om fred.

Libanon ska bli en trädgård
När solen aldrig kommer fram, när allt är dött och grått och det aldrig blir dag. Då finns hopp om att allt på nytt ska skapas, varje vår får vi se allt födas på nytt med påminnelse att allt en dag ska bli nytt.

Som avslutning så kan vi läsa från Jesaja 9:2-6, de så ofta lästa orden som sannerligen är ord om hopp och frid.

Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor. De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts, en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn:
Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.

Amen

/Jonas Wejde