Nådens gåvor och förlåtelse

På nyheterna hör vi om det eller läser om det nästan dagligen. Om skjutningarna i stora och mellanstora städer. Senast i fredags i ett köpcentrum i Malmö. En man död, en kvinna svårt skadad. Ännu ett ungt liv som slocknar. En familj som går sönder. Samtidigt blir liven siffror i en statistisk. Det känns så långt bort och overkligt. Våldet som aldrig tycks ta slut. Som kryper längre ner i åldrarna. Skoningslöst och meningslöst. 

Kanske har ni lyssnat på något sommar i P1 under sommaren. Kanske på Sebastian Stakset. Han som var kriminell, missbrukare, gangsterrappare, utdömd av samhället, av sig själv. Fylld av hat från en svår uppväxt. Men som mötte Jesus, fick sitt liv förvandlat. Och som i sitt sommar talar om förlåtelsens kraft. Längtan efter, behovet av förlåtelsen som bara Gud kan ge. Sebastian som önskar att alla trasiga människor ska få uppleva den. Hans sätt att berätta får en att förstå att det är på riktigt, människorna bakom rubrikerna är på riktigt, och tron är på riktigt. Gud som ständigt öser gåvor över oss, som liv, kärlek, kraft, frihet och förlåtelse om vi bara vill öppna oss och ta emot. 
Dagens evangelietext handlar om det stora i att få ta emot och att få ge förlåtelse. Jesus sa:

Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”

Då kom Petrus fram till honom och sade: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. 

Matteusevangeliet 18:18-22

Vad har du fått för gåvor?
Temat idag är Nådens gåvor. Alltså gåvor vi fått av Gud. Kanske du ryggar tillbaka, det här med nådegåvor det låter för andligt, det rör inte mig. Men i texten från Romarbrevet 12:3–8 står att ”hos var och en…”, alla har vi fått gåvor att ta del av. Det här är bara ett av flera ställen i Paulus brev som ger exempel på de olika gåvorna som vi fått för att hjälpa varandra i församlingen: ”…profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet.” Rom 12:7-8

Men det finns såklart flera gåvor att ta del av. Så här skriver evangelisten och pastorn Britta Bolmenäs i tidningen Dagen: “Andens gåvor kan kan ibland förstärka en naturlig gåva du har, ge extra krut i den. Kanske är du redan hjälpsam, men Anden ger dig en särskild känslighet för vem som – utan att visa det eller fråga om hjälp – behöver dig. Eller du kanske är bra på ordning och reda, administration. Anden kan ge gåvan att göra detta så att det doftar nåd, inte lag. Att organisera så att det befriar andra, inte låser dem. Du kanske är gästfri. Andens gåva kan stärka dig att bjuda hem dem du av dig själv aldrig skulle bjuda hem: kanske kommunalrådet, ICA-kassörskan, eller ungdomsledaren i din kyrka. Andra gånger kommer Andens gåvor med något vi inte alls hade med oss från början. Blygaste ungen Britta fick undervisningens gåva. Någon får gåvan att profetiskt tala Guds specifika omsorg in i helt okända människors hjärtan. Om Andens gåvor står att de ges i många former.”

Paulus skriver om att vi som kyrka är en enda kropp, där vi var och en är olika kroppsdelar som stöttar och behöver varandra i vår olika personligheter och med våra olika gåvor. Allt har vi fått som en gåva, en nåd, gratis från Gud. Och Ingen gåva är mer helig, bättre eller andlig än den andra. Så jag hoppas att vi alla kan bli fria från jämförelsen med andra.
Fråga dig själv vad du har fått för gåvor? Har du några gåvor som du gömt undan, som det är dags att plocka fram igen?
Du behövs.

Det här med förlåtelse
Hur kopplar vi då ihop temat med dagens evangelietext? Här talar Jesus till sina närmaste, lärjungarna och hela kapitlet handlar om förlåtelse. Tidigare i kapitlet har han berättat om det förlorade fåret, och precis in innan den här texten om hur man går till rätta med personer i församlingen som gör något orätt. Hade någon begått en oförrätt mot en eller någon annan skulle man först tala med den i enrum, gick det inte att lösa skulle man ta in en tredje part för att lösa konflikten, blev det inte bättre skulle slutligen hela församlingen besluta vad som skulle göras.

Det är i avslutning på det resonemanget som det här med att binda eller lösa kommer in. Det handlar inte om oförätter i allmänhet, utan Jesus riktar sig till församlingen som skulle formas. Hur strukturen i den unga kyrkan skulle se ut när det kom till att förlåta varandra.

Kanske att några nu med obehag börjar tänka på gammal församlingstukt. Exempel då detta bibelställe tolkats och praktiserats på ett felaktigt sätt. Personer som levt ”fel” i församlingens ögon och blev uteslutna av orsaker som fanns i den tunga syndakatalogen. Själv är jag för ung för att personligen ha erfarit den, men nog har jag läst, hört och bedrövats över församlingars hårdhet. Mycket har förändrats till det bättre i många församlingar, tack och lov.

Men det är ju Jesu ord, och de är ju om än direkt utmanande, på sikt alltid upprättande och helande. Så vad är den goda kärnan i det här? Jag tänker att det handlar om att våga vara ärlig, även i det som på första steget, att i enrum samtala med den som gjort en fel. Tänk så vanligt det är att vi talar om någon istället för med någon. Eller att vi står tysta inför orättvisor.

Att ta in en tredje person kan ju vara vettigt i de situationer som behöver en neutral medlare, även det tänker jag är en nådegåva, att kunna hjälpa till att skapa trygghet och samtal för förlåtelse och försoning.

Jag tror inte Jesu ord var tänkta att uppmana till att  människor skulle bli offentligt utskämda. Utan Jesu ord visar främst på att allas röst räknas, inte bara den ledande eliten som var det rådande under den tiden. Ser flera något osunt eller skadligt beteende bör det tas på allvar, inte tystas ner. Ett tecken på sundhet är att det i gemenskapen finns frihet, inte rädsla. Där Anden finns, där finns frihet.

Ber man över något tillsammans och uppriktigt söker Guds vilja, kommer han hjälpa till att leda sin församling rätt. För det är Guds kropp och församling, vi är inte ensamma i våra beslut.

Men det finns också en allmän aspekt i det här med att binda och lösa än konfliktlösning i församlingar. Vi vet ju alla hur ont någons ord kan göra, de kan påverka oss negativt, binda oss hela livet, kanske ända in i himlen. Samtidigt som ord av nåd och sanning kan lösgöra oss, sätta oss fria. Därför måste vi alla tänka på hur vi använder våra ord.

Binda och lösa följs av lärjungen Petrus fråga om hur många gånger man ska förlåta sin broder? 7 är det stora och fulländade talet i bibeln, tanken på att förlåta 7 gånger var ofattbart stor. Petrus tar i från tårna! Men Jesus svar, 77 gånger, är mer svindlande än Petrus kunde föreställa sig, och visar på att vi aldrig kan förlåta för många gånger.

Till sist
Vi har ju fått många gåvor som, som Paulus skriver, är oss var och en till hjälp. Alla gåvor har vi fått av Gud, gratis. Egentligen är ju allt en gåva. Livet själv. Även fast det ibland är svårt att känna att det är en gåva. Ibland känns det precis tvärtom.

Evangelietexten påminner om att är en av de största gåvor vi kan ge en annan, eller ta emot, är förlåtelse. Ibland är det självklart och lätt. Ibland är det en  smärtsam process, ett val vi behöver göra om och om igen. Ibland klarar vi inte att förlåta andra eller oss själva, vi kan inte tvinga oss själva. Ibland klarar vi det bara med Guds kraft. Då behöver vi be om Guds hjälp att förlåta. Om gåvan att kunna förlåta andra – eller oss själva. Vi förlåter inte för att säga att det som händer var ok. Men för att komma vidare. För att bli fria.

Jag frågar som Sebastian Stakset gjorde där i Sommar, tänk efter behöver du förlåta någon? Dig själv?
Eller kanske be om förlåtelse?

Gud vill ge förlåtelse, han har redan gett den, och vill att du ska ta emot den. Och att du ska ge den vidare. Längtan och törsten efter förlåtelse är på riktigt. Förlåtelsen är  gåva och en kraft som vi fått av Gud, lev i den, den är är på riktigt och gör dig fri.
Amen 

• Dela