Snaran börjar dras åt. Svetten tränger fram i pannan. I dag möter vi två personer i bibeln som står inför livsavgörande och svåra val. Drottning Ester och Jesus. Den vackra drottning Ester levde i den babyloniska fångenskapen och blev efter en skönhetstävling bortgift med den persiske kungen. I berättelsen från dagens text från Gamla testamentet (Ester 4:12–17) måste Ester bestämma sig för om hon ska tiga inför sin make och rädda sig själv när hans närmaste man, Haman, planerar att utrota hennes folk, judarna. Eller om hon ska ta en risk, avslöja sitt ursprung och våga hoppas att kungen lyssnar och tror på det hon berättar och inte straffar henne med döden för att hon talar till honom utanför utsatt tid. Som historien berättar vågar hon, och det goda segrar. Idag är temat kärlekens väg. Och kärlek, det handlar ofta om mod.
Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: ”Herre, vi vill gärna se Jesus.”Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. Och Jesus svarade dem: ”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas.Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom.
Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.” Då hördes en röst från himlen: ”Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.” Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom. Jesus sade: ”Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull. Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas. Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.
Johannesevangeliet 12:20–33
Jesu val och väg
Evangelietexten börjar med att två greker, troligen fromma hedningar, ber Filippos som var från den grekisktalande staden Betsaida att ta med dem till Jesus. Filippos tar med sig Andreas, han som i evangelierna ofta gör just nått så handfast som att ta med människor till Jesus. Grekerna försvinner ju sedan ut ur skeendet, så varför står de med? Johannes lämnar ju inget åt slumpen. Troligtvis hade de hört om Jesu kunskap och ville se honom med egna ögon. Det här har en djupare innebörd, det handlar också om något inre. Ett seendet som gör att man kan tro. Det är noterbart att grekerna här är de första hedningar som omnämns i Johannes så de representerar att alla folk vill nå och behöver Jesus.
Jesus som brukar prioritera att möta människor verkar vara djupt försjunken i sina egna tankar, och svarar knappt Filippos. Han har börjat förbereda sig för lidandet som väntar honom och vet att hans stund snart är kommen. Hans själ är fylld av oro och han börjar sitt tal, en av de få liknelserna i Johannes, talet om ”Vetekornets lag”. Om inte kornet faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd. Det här handlar ju om Jesu val att ge sitt liv för att återfå det.
Man kan nästan se framför sig det mörker som drar in över den här stunden. Ett avgörande, som en en startsignal för Jesu lidande. Det finns ingen återvändo. Jesus tar steget att fullfölja sitt uppdrag. Trots att Jesus är orolig är han också beslutsam. Han vänder sig till Fadern, överlåter sin vilja till honom och accepterar den väg som kommer emot honom.
Faderns röst ekar bekräftande som en åska över de som var där, att Jesus har förhärligat Faderns namn och ska förhärliga det igen. När vi tänker på härlighet, tänker vi på det som är skönt, gött, underbart, som solstrålen som värmer kinden den där vårdagen, eller den kärleksfulla blicken från en älskad, skratt och middag med goda vänner, eller när lönen har kommit in på kontot. Men Faderns härlighet ska bli uppenbarad på ett våldsamt sätt, genom att Jesus bli övergiven av sina vänner, förråd, förnedrad, torterad och utelämnad till sin död.
Johannes spelar ofta på dubbelheter och ”han ska bli upphöjd och dra alla till sig” syftar både på korsfästelsen och hans uppståndelse och himmelsfärd. I och av kärlek gör Jesus ett val och offrar sig själv för vår värld, alla människor, dig och mig.
Trots att mycket verkar hopplöst och är mörkt i världen, så får vi lita på att Jesus vunnit över ondskans makter som nu har förfärliga dödsryckningar – men inte sista ordet. Genom att Jesus uppstod från de döda och blev förhärligad att vi har löftet om hopp och evigt liv, liv även efter döden. Det är ingen verklighetsflykt som vissa menar, utan en sanning och ett hopp som ger oss kraft och tröst in i våra liv här och nu.
Utmaningar för oss här och nu
Jag måste kommentera det Jesus säger om att den som hatar sitt liv ska vinna det. Det kan kännas som hårda och svårsmälta ord – vad betyder det att hata sitt liv? Det här handlar inte om att vi ska hata eller förakta oss själva, utan det av vårt liv som står under synden. Begäret som tar sig olika uttryck men som styrs av irrationell rädsla, rädsla som fötts av de lögner vi matas med i den här världen. Som får oss som människor att vända oss bort från Gud och hans vilja, vända oss bort från varandra eller mot varandra på ett aggressivt sätt, som får oss att bli inkrökta i oss själva, egoistiska och splittrade. Vad leder det till slut till?
Jesus visar oss hur vandrar kärlekens väg. Men Jesus är också Jesus, inte bara människa utan även Gud. Så för oss här och nu då? Hur kan vi vandra kärlekens väg? Det gör du redan. Att vandra kärlekens väg och fortsätta göra det handlar om daglig överlåtelse och tillit, att lägga sitt liv i Guds hand, lita på hans godhet och löften. Och främst av allt: att ta emot Guds kärlek, lita på att den bär och låta kärleken forma dig. Att vandra i kärlek och göra det goda är en viljehandling och ett beslut – ibland ett utmanande sånt som kräver mod, det ser vi hos Jesus och Ester.
Inför fastan
Idag är det också fastlagssöndagen och på onsdag går vi in i fastan. Den kallas också: Själens vår. Vackert. Själens vår. Kanske ovant för en del av oss det här med fasta, finns inte riktigt i vår tradition. Fastan är ju en tid för förberedelse och självrannsakan inför påsken, där vi avstår från något för att låta något annat ta plats. Vi kan fråga oss vad i våra liv för oss närmare eller längre ifrån gud, varandra och oss själva?
Fastan kan få vara en tid då vi kan öva oss i tillit, kärlek, överlåtelse till Gud och förlåtelse av varandra och oss själva. Det handlar inte om självplågeri eller att prestera mycket, som någon vis sa: ”Hellre en lätt fasta som räcker länge, än en tung som snabbt tar slut.” Även det lilla hjälper oss att vända oss till Gud, som en kompassnål som ställs in. Jag hade en vän som under fastan gjorde nått så enkelt som att gå runt med en spik i fickan som han tummade på för att påminna sig om Jesu kors.
Traditionellt har fastan inneburit att avstå från någon slags mat, för att inte ta något för givet och påminna oss om vårt beroende av Gud. Men den kan också vara personlig. Vad skulle den kunna innebära för dig? Bara du vet!
Kanske vill du ta en paus från sociala medier för att bättre kunna höra Guds röst bakom mediebruset? Längtar du efter mer bön och bibelläsning? En liten stund av stillhet på en stubbe i skogen? Eller kanske behöver du en daglig promenad i naturen för att få igen få syn på det vackra Gud har skapat? Kan det vara så att det är dags att visa att kaffet, hur fantastiskt det än är, inte är Herre över ditt liv – för att på påskdagen, i uppståndelsens ljus, få dricka en nybryggd välsmakande kopp och tacka Gud fullt ut (det låter som en för stor utmaning, iaf för mig…).
Fastan kan bli en chans för oss att djupna i vår tro och överlåtelse till Gud, och ge större närvaro och tacksamhet i livet. Och i dessa mörka tider är något av det bästa vi kan göra är att öppna oss för Gud, varandra, oss själva – och leva! Att låta Gud vattna oss och lysa på oss och få oss att växa. Det som verkade var dött och förlorat låter han växa till och bli till liv.
Själens vår.
Amen
Här kan du även lyssna till predikan
Här finns fler predikningar att lyssna till
