Kärlekens väg

Idag är det fest!
De tre dagarna som föregår fastan kallas för fastlagen och har traditionellt sett varit att förbereda sig för fastan. Västvärldens carneval. Men även om vi inte är så bekväma med plymer och sambatakter så är dessa dagar innan fastan ett avstamp i vandringen upp mot Jerusalem, mot Jesu död och uppståndelse. Fastan har ofta förknippats med något dystert och tråkigt men förr kallades fastan själarnas andliga vår, för som Peter Halldorf uttryckt det, “om vi tar denna tid på allvar kan hjärtat inte undgå att spira av förnyad kärlek, till Gud och till allt som andas och rör sig på jorden”.
Så följ med på kärlekens väg.

Vi läser dagens episteltext, 2 Kor 5:14-21

Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem. Därför bedömer jag inte längre någon på människors vis. Och om jag också har uppfattat Kristus på det sättet, så gör jag det inte nu längre. Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.

Fastan inleds på askonsdagen och i många kyrkor så får kristna ett kors markerat i pannan av aska med orden: “Minns att du är stoft, omvänd dig och tro evangelium”. I vår tid kan det kännas gammaldags, omodernt. Tron är bara en privatsak som vi tillskapar för att få våra existentiella behov tillgodosedda. Kyrkan är en aktivitet bland andra.

Dagens text ger oss den teologiska grunden för detta och ger oss också en annan bild. I Korintierbrevet så vänder sig Paulus till en rätt så brokig skara med människor i församlingen i Korinth, det var en hel del konflikter och utmaningar. Så som det kan vara. Han har i tidigare kapitel beskrivit det gamla och det nya förbundet, längtan efter Guds härlighet och hans kärlek. I textstycket så har vi två meningar som vi ska titta närmare på, dels så är inledningsstrofen nyckeln. Kristi kärlek lämnar mig inget val. Den andra är Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.

Kristi kärlek lämnar mig inget val
Många av oss har erfarenheter av starka kärleksupplevelser, det kan vara till en partner, till sina barn, till en vän. När vi älskar någon vill vi bereda plats, vi vill ringa och höra dennes röst, spendera tid. När vi bereder plats blir kärleken bli större.

Engelskan uttrycker det som falling in love. Att falla i kärlek. Lite så känns det när vi översvämmas av en upplevelse där tanke känsla och kroppen samverkar i en närmast andlig upplevelse. När vi älskar behöver vi tillit. Att falla i den älskandes armar.

När vi älskar så avstår vi från annat och andra, vi säger nej till sådant som är viktigt för att göra det viktigaste.

När jag och Rebecka för snart 20 år sedan förlovade oss graverade vi in dagens Gammaltestamentliga text i våra ringar. Från Höga Visan 8. Som unga och förälskade så blev detta ett förbund att bygga ett liv på .
Inte lika flammande idag men likväl djupt och stark som döden.
Och denna beskrivning visar på passionen från Gud för oss människor.

Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta, som ett sigill vid din arm.
Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven.
Dess pilar är flammande eld, en ljungande låga.
Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den.
Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?

För i Första Johannesbrevets 4:e kapitel definierar Johannes kärleken så här:

Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

Att Paulus menar att Kristi kärlek tvingar honom innebär alltså att han verkar ha upplevt något större, inte bara en uppenbarelse och en insikt, utan något som påverkat hans tanke, känsla och kropp. Något som fullbordar livet. Det tar oss vidare till nästa del.

Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.
Ett sätt att beskriva den kristnas liv är att beskriva det som en pilgrimsvandring. En pilgrim är en främling på väg att besöka en helig plats. Att vara en ny skapelse i en gammal värld är att till viss del alltid vara på väg mot heligheten, på väg mot evigheten. Pilgrimen reser med fördel med lätt packning då vandringen kan vara svår, insikt att denne är beroende av andra och av den som har kallat mig.

Liksom Askonsdagens aska är grenar som brunnit så får det som är bortvänt från Gud i oss, den gamla människan, bli förtärt av Guds kärlek. Våra hårda ord, vår avund, vår missunnsamhet, vår självtillräcklighet. Guds kärlek som kommer till oss på vår vandring mot det heliga paradiset när vi älskar varandra och när vi älskar Gud.

Därför är fastan en tid av att bereda plats och skapa tillit till den älskade för den vandringen. För när vi gör plats så hör vi lättare andens röst i våra inre, när vi avstår från saker ger vi plats för något viktigare.

Idag börjar resan mot Jerusalem, mot påskens drama, mot Jesus död, seger över döden, mot att han formar dig till en ny skapelse.

Så skapa goda vanor på kärlekens väg mot påsken. Läs en andaktsbok, avstå från något, visa kärlek men framför allt lär känna honom som skapat världen och formar dig till en ny skapelse.

Helig Ande, led mig där min tillit är utan gräns
När haven reser sig
Min själ vilar i din omsorg
För du är Min och jag är Din.
Amen.

• Dela