Marken är isig och trots brådskan tar du myrsteg för att inte halka. Många är ni som går mot samma mål och kundvagnarnas skrällande ekar över parkeringen. Åh, vad du inte vill vara här, men det bara måste handlas allt det där.
I samma tid en annan plats.
Jag och min bror har färdats så långt. Genom snår, på smala stigar, över berg och floder. Inatt sover vi i skogen, under bar himmel. Stjärnorna så vackra.
Men ändå är vi fortfarande rädda.
De kom en natt och började skjuta, mamma ropade spring.
Hon, pappa, lilla lillasyster blev kvar. Min bror skriker i sömnen var natt, kanske också jag. Vi håller om varandra, fortsätter framåt. Vi kan inte vända tillbaks, fast det är det enda vi vill.
Och så för länge sen det unga paret, ser byn som långsamt kommer närmare. Hovarnas klapprande, den torra luften, den gassande solen och dammet från sanden. Många skyndar förbi, oro i stämningen, ingen glädje i resan, bara ett måste. Aldrig får de va fria. Men de två vet att hon bär på en hemlighet, ett bud från Gud.
Hon ler mot dig där utanför affärens ständigt snurrande dörrar: “snälla snälla, tack så mycket”. Rök ur hennes mun. Du nickar kort, har inte tid. Och vad gör det ens för skillnad? Eländet tar ju aldrig slut.
Dåligt samvete, blandat med irritation. En annan dag, inte idag. Så mycket stress! Och du bara måste hinna ordna för julefrid, om du bara kunde få mer tid.
Uniformerade män kom emot oss. Först blev vi glada. Äntligen var vi framme, vi skulle få hjälp. Vi var så hungriga, min bror sjuk. Men de tog det lilla vi hade, pengar, papper, mobil, till och med kläder trots vintern. Brände upp det framför våra ögon. Jagade ut oss i skogen igen efter de slagit min lilla sjuka ledsna bror.
Efter en del letande, fick de till slut ett rum, eller ja ni vet, ett stall. Äntligen vila för trötta fötter. Men först en kamp och smärta. Ett nytt liv, det livet.Då det minsta, och samtidigt största.
Kön ringlar sig lång och du börjar svettas i dina vinterkläder, medmänniskor förvandlas till rivaler. Irritationen växer. Hallå, kom igen nu! Varför tar du alltid fel kassa?
Väl på parkeringen halkar du till, far i backen.
Kvinnan sträcker dig en hand, reser dig varsamt upp och skyndar sen efter apelsiner och julmust som rullar över parkeringen. Ner i papperspåsarna igen. Räcker dem mot dig.
God Jul, säger hon.
Tack så mycket, svarar du.
Hon sitter kvar i kylan, ignorerad av de flesta. Som inte kan se att i henne lyser det största och klaraste ljuset. Ett ljus som hon vill ge, fast hon inte har något att ge. Som kan mätas i pengar. Hon är ju en börda. Men du fick se, vem hon är. Och vem han är som finns i hennes hjärta. Du sätter dig i bilen och kör hemåt, till de nära som du kämpar för att ge känslan av julefrid.
Där under stjärnorna.
Så många saknar sina familjer, så många barn i skogarna, håller sig gömda.
Känner sig glömda, men är aldrig det av honom. Han är med. Han förstår, för han var också där, fast för så länge sedan. På flykt, på väg till en längtan efter ett nytt hem. Men ständigt bärande dem, som inte klarade resan och de älskade som blev kvar. Vi ger inte upp min bror och jag.
Barnet som kom den där natten, kom in i tiden och förändrade allt för alltid och all framtid. Bortom all tid. Den förste blir sist och den siste blir först. Gud du som blev ett värnlöst barn, lär oss att bli barn.
Du har sagt att ”Jag är världens ljus. Ljuset lyser i mörket. Mörkret har inte övervunnit det. ” Så du kära barn som ligger där på en bädd av strå, lys över oss, och för alla barn. Över våra inre barn. Och över vår längtan efter din julefrid i denna oroliga och stressiga tid. Över tidernas blod och larm. Och för jordens fred och alla människors längtan efter din famn.
