När hjälpte du senast någon? När fick du senast hjälp? Vad betydde det för dig?
En öppen utsträckt hand är nog den vanligaste symbolen och gesten för att hjälpa eller för att visa att man behöver hjälp.
Vi människor växlar hela tiden mellan att vara den som behöver hjälp och den som hjälper. I vardagen händer det här så frekvent att vi knappt tänker på det, till exempel att hålla upp dörren för någon, visa vägen, hämta något etc.
Ibland är hjälpen mer dramatisk. En sommarkväll för några år sedan fick en vän som passerade en sjö ute på landet, syn på en man som stod i en båt och viftade med händerna. Vännen förstod att något var fel, kastade sig i den djupa, mörka sjön och drog upp två små barn som fallit överbord och var på väg att sjunka till botten. Barnen överlevde.
Ibland behövs hjälpen i större skala. Flyktingar från Ukraina som anländer till Sverige. Vi frågar oss vad vi kan göra för dem? Vad behöver de?
Ibland behövs hjälpen på nära håll. Som den hemska olyckan med branden i hönshuset i Väte i torsdagsmorse. I tidningen kunde vi läsa om Tomas och Gunilla som var rörda över att så många hjälpte till. Vi ser extra tydligt det goda i varann, som vi är skapade till, när tillvaron ställd på sin spets.
Men det är inte helt enkelt att vara den som ber om hjälp. Speciellt när det handlar om sådant som samhället säger att vi ska klara av på egen hand, kanske sådant vi skäms över. När vi inte lever upp till kraven och förväntningarna. Vi vill ju så gärna klara oss själva. Men oftast blir vi ju själva glada när vi får hjälpa andra, så kanske är det inte till så mycket besvär som vi tror när vi äntligen frågar om hjälp?
Att leva i relation och gemenskap med varandra handlar just om att få ge och om att få ta emot. Jag det är tänkt att vi ska leva så. Det är det som det är att vara människa, att vara Guds avbild. .
Ibland läser vi om personer som dött ensamma i sin lägenhet och att ingen upptäckt dem på flera år. Då kan vi fråga oss hur det gått så snett i vårt samhälle? Som det sägs i den här dikten, “No man is an island”. Ingen människa är en ö, menad att vara ensam och klara sig själv utan kontakt med andra. Jesus som är vårt främsta föredöme som människa, tog ju själv emot hjälp när han gick här på jorden. Idag får vi hjälpa Gud göra hans goda verk här i världen, genom Andens ledning.
Vi bär nog alla på smärtan av att misslyckats med att hjälpa.
För några år sen jobbade jag på en mataffär i Norrköping. Utanför affären satt en man som hette Timmy och tiggde. Han hade alltid ett leende på läpparna och hälsade vänligt på alla. Jag kunde se entrén där han satt från kassan. En dag började två män tjafsa med Timmy, de blev hotfulla och en av dem sparkade omkull hans pappmugg. Timmy sprang in till mig i kassan och ropade på hjälp. Jag kunde se hur rädd och ledsen han var. Men eftersom det var så lång kö i kassan sa jag till honom att han fick vänta. En kollega kom och sa åt honom att gå och sluta vara så högljudd. Jag såg hur Timmy sjönk ihop utanför entrén, hans leende för den dagen var borta. Jag hade misslyckats med att hjälpa. Och jag tror att Gud hade velat att jag gjort annorlunda.
Vi har nyss firat Kristi himmelsfärd. Något av det sista Jesus säger till sina lärjungar innan han far upp till himlen är att det ska komma en hjälpare till dem. Det sker ju på Pingsten som vi firar nästa vecka, då de första kristna fick uppleva Andens kraft och gå ut och göra många under.
Idag känner nog en del av oss att Anden är den mest svårbegripliga delen av Gud. Men vi behöver inte vara oroliga, Anden är här för att hjälpa oss människor, inte skrämma oss. Det är Anden som gör oss mer till oss själva och hjälper oss att blomma ut i våra gåvor. Kanske det också är Anden talar genom vårt samvete, och den där lilla rösten som kommer med goda idéer och säger ”Ska du inte ringa ändå”, ”Vad skulle hända om du förlåter”, “Tänk om du skulle..”
I Romarbrevet 8:31-39 står det så här: Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.
Anden påminner oss om vad Gud har för planer för oss – att alltid vara med honom, vad som än händer. Anden påminner oss om Guds kärlek som aldrig tar slut och som vi aldrig kan skiljas ifrån. Om vi ber om det vill Anden ge oss kraft, uppmuntra och vägleda. Anden tröstar, och när vi tröstar varandra finns Gud där.
Dagens söndag handlar om att hjälpen kommer. Ibland är det just så, att hjälpen är på väg och vi får vi vänta tills den är framme. Vänta på bönesvar, vänta på att Gud handlar. Vi förstår inte alltid varför saker sker. Ibland är det enda vi kan göra att vila i vår väntan och lita på att Gud går med. Och att inget kan skilja oss från hans kärlek. Vi människor kan misslyckas i våra försök att hjälpa, som när jag svek Timmy, men Gud sviker oss aldrig. Även om vi inte alltid förstår hans vilja, så kommer hjälparen till oss som Jesus lovat.
Amen
