Friheten i Kristus

Predikan tolfte söndagen efter trefaldighet

Sedan lämnade han trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga sin hand på honom.Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga.Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ”Effata!” (det betyder: Öppna dig!). Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: ”Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.”

Mark 7:31-37

Den röda tråden genom dagens tre bibeltexter tycks vara behovet av Guds nåd och kraft i våra liv. Behov och frihet är kanske två ord som vanligtvis anses aningen svårförenliga. Frihet brukar ju definieras i termer av att vara fri från något, inte som att vara i behov av något.
Friheten i Kristus, vilket är temat för söndagen, är radikalt olik den syn på frihet som på många sätt råder i vårt samhälle.
Där den vanliga uppfattningen av frihet handlar om frihet från de hinder som står i vägen för vårt utrymme att handla fritt utefter vår egen vilja, alltså kanske i själva verket frihet från andra människor, är friheten i Kristus i stället en frihet som binder oss samman.
Friheten kommer sig inte av att en människa görs oberoende andra människor, utan tvärtom, friheten blir möjlig först när vi binds samman med varandra i Kristus genom nåd och tjänandet av varandra. En kristen gemenskap bidrar till människors frihet genom att förmedla Guds helande kraft och nåd, något som vi alla är i behov av.

I evangelietexten möter vi en man som varken kunde höra eller tala. Under antiken lär det ha varit omständigheter som gjorde det mycket svårt för en människa att kommunicera med andra och dela gemenskap. Mannen var dock inte helt isolerad, runt honom fanns de som visade honom omsorg. När mannen själv rimligtvis måste ha varit tämligen omedveten om Jesu rykte, fanns människor i hans närhet som uppenbarligen hade hört talas om denne anmärkningsvärda person som kunde hela, eftersom de tog med sig sin bekante till Jesus.

Väl framme hos Jesus bad de honom att lägga sin hand på den döve.
Jesus gjorde mycket mer än så. Han tog med sig mannen, bort från folkhopen. I avskildhet bjöd Jesus mannen ett intimt möte som måste gått över bekvämlighetens gränser. Att stoppa fingrarna i någons öron, eller att spotta och röra vid någons tunga, hör inte till vad som vanligtvis brukar betraktas som inom ramen för upprätthållandet av personlig integritet. Ändå tänker jag mig att där rådde trygghet och respekt mellan de två. Att de stod där, öga mot öga, inte längre ifrån varandra än att Jesus kunde vila sina handflator mot mannens kinder och stoppa in fingrarna i hans öron.
Ett möte som suddade ut gränserna mellan jaget och duet.
När Jesus sedan lyfter blicken mot himlen, tar ett djupt andetag och uttalar sitt ”effata”, sitt ”öppna dig”, är det inte trollformel. Det är inte med magi som Jesus handlar, utan med Guds helande kraft. Mannens öron öppnas och hans tunga löses med ens, och passivformerna av verben vittnar om att det finns någon där bakom som öppnar och befriar.

Vi blir fria först när vi inser och erkänner vårt behov av Gud och varandra. Liksom den döve mannen leddes fram till Jesus av sina bekanta, kan vi hjälpa varandra att hitta fram till Jesus. Och liksom Jesus uttalade sitt ”effata” över mannen, uttalar han det över oss. Vår öppenhet för varandra och det gudomliga kommer inte an på vår fysiska förmåga att höra och tala. Den döve mannen måste ju varit öppen för Jesus medan han ännu hade hör- och talsvårigheter, för nog krävs det tillit för att låta någon okänd stoppa fingrarna i ens öron? Och visst kan dem av oss som både hör och talar ändå uppleva svårigheter med att både lyssna och yttra sig?
Till och med Mose tvivlade på sin egen förmåga att tala. Orden, tyckte han, kom ”trögt och tveksamt”.

Jag känner verkligen igen mig, inte minst i arbetet med att formulera en predikan. Det kan vara väldigt svårt att dels förstå en bibeltext, dels att sätta ord på vad texten kan betyda för oss idag. Texten kan helt enkelt kännas väldigt stängd, jag kan känna mig väldigt låst.
Då syns behovet av Andens ledning och den kristna gemenskapen väldigt tydligt för att öppna både texten och mig själv. Jag behöver någon att samtala om texten med, jag behöver bibelkommentarer skrivna av andra med större kunskap om texterna än jag själv har, jag behöver en tolkningstradition att ösa ur.
Och jag behöver Jesu ”efatta”.

Paulus är tydlig, ”Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud”. Vår förmåga kommer från Gud, vi behöver Gud. Det är i relationen med Kristus som vi blir fria, inte utanför den. Att tro att vi är vår egen lyckas smed, att vi blir fria först när ingen lägger sig i och hindrar oss, är egentligen ett ganska stressande och pressande förhållningssätt.
Då gäller det ju att hela tiden välja rätt bland oändliga val, och att ensam stå som ansvarig för att allt ska bli bra. Ensam ja, om frihet definieras som att så långt det är möjligt slippa ta hänsyn till andra människors vilja, blir det väl ganska ensamt.

När Jesus hade utfört sitt under förbjöd han människorna runtomkring att berätta det för någon. Hur märkligt själva undret än var, med spott, tungor och fingrar i öronen, kan jag tycka att det detta ändå är textens mest besynnerliga vers. För visst hade väl många av oss anslutit sig till de som ivrigt velat sprida ryktet? Det är väl det vi ägnar oss åt här i kyrkan, vi sprider ryktet om Jesus, vad han gjorde och ännu gör.
Kanske var Jesus helt enkelt smart, människor tenderar ju ibland att göra just det som de inte får. Hade han inte förbjudit dem, hade lockelsen att vittna måhända varit mindre?
Eller så ville Jesus verkligen att de inte skulle säga något till någon. För kanske ville Jesus inte dra för mycket uppmärksamhet till undren, utan behålla fokus riktat mot hans undervisning och budskap. Det är ju lätt att hamna där, i kick-sökandet, men i jakten på sensation kan mindre uppseendeväckande företeelser gå oss omärkta förbi. Även i sådana fall behöver vi ett Jesu ”effata”, öppna dig för det som ligger bortom det uppenbara.
Låt oss komma tillbaka till det där intima mötet mellan den döve mannen och Jesus. Den där stilla stunden i avskildhet där något så oändligt förmedlades mellan fyra ögon. Det stora undret skedde i det lilla.

Sådana under sker varje dag, när Gud för samman människor och vi törs mötas i tillit. När vi erkänner vår sårbarhet och låter den bli arenan för mötet med Gud och med varandra.
När vi ber Gud om hjälp, när vi medger att vi inte har förmåga att göra allt bra, utan hoppas och tror att Gud är den som gör allt bra. När vi med Guds hjälp, med Jesu ”effata”, vågar riva ner de murar vi byggt upp i ett försök att skydda jaget och dess illusoriska frihet, först då kan vi på riktigt bli fria i Kristus.

2021-08-22 Tove Helminen

• Dela