Det fjärde ljuset lyser, in med hopp och frid.
Jesusbarnet är här.
Vi har försökt förbereda oss så gott det går för hans ankomst, även om vi kanske inte hunnit ta in det i all decemberstress, inte blivit så redo som vi önskat.
Temat för kyrkoåret den fjärde advent är ”Herrens moder”. Maria, den unga tonåringen som just höll på att lämna barndomen bakom sig. Hon sa sitt ja till det stora uppdraget, trots att det under antiken innebar fara för livet att föda barn och att göra det utanför äktenskapet innebar en social skam. Utvald, modig, stark och tillitsfull fick hon uppleva det ofattbara, att få föda Gud själv – ett älskat barn.
Maria anade tidigt det fantastiska hennes son skulle göra i den här världen och samtidigt det lidande han skulle gå igenom. När Jesus bärs fram i templet förstår den gamle Symeon att det var ett speciellt barn, och välsignar dem, men säger också till Maria att: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.” Luk 2:34–35
Maria härbärgerade troligen mycket av den dubbelhet som vi upplever i livet. Kärlek innehåller ett mått av smärta – enorm oro och tacksamhet, glädje och förtvivlan. Dagens episteltext tror jag vill uppmuntra oss i den dubbelheten, den verklighet vi befinner oss i:
”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.”
Filipperbrevet 4:4–7
Det är en text vars början tidigare provocerade mig – uppmaningen att glädja sig verkar här så lätt, som att det bara är att bestämma sig. Men varför känner jag inte, jag som försöker följa Jesus, denna glädje? Varför kan jag inte bara rycka upp mig och leva efter dessa ord?
Ibland brukar man säga att det engelska happiness som kan översättas med lycka, inte är detsamma som ordet joy som vi kan översätta med glädje. Jag vet inte om det är hårklyveri, men det tåls att fundera över vad det skulle innebära om vi tänker att ”gläd er” handlar om något djupare än lyckokänslor.
Jag har slutat bli provocerad. Jag tror ”Gläd er alltid i Herren” handlar om något annat än att känna sig glad, eller lycklig om man så vill. Vi kan leva med sorg, smärta, tristess, och samtidigt ha en djup glädje, en glädje som kommer från Gud som en gåva till oss. En glädje som har sitt ursprung i vem han är och vilka vi är i honom. Det har jag själv fått erfara när jag varit på botten.
Ibland får vi känna denna glädje, men den går djupare än våra känslor. En glädje vars källa inte har sitt ursprung från oss. Den är en konsekvens av överlåtelse, vårt ja till Gud. Det är Anden som bor i oss som handlar i vårt inre, i det fördolda, där vi själva inte alltid märker det.
Vidare i texten uppmanar Paulus, Filipperna och oss, att inte bekymra oss i onödan, utan när vi ber tacka Gud och berätta om alla våra önskningar. Gud vill veta allt det vi bär på. I den verklighet vi lever i, hur den än ser ut, där kan Gud komma in med sin frid, om vi i vår bön låter honom. ”Då ska Guds frid som är mer värd än allt vi kan tänka, ge våra hjärtan och tankar skydd i Kristus Jesus.”
Den djupgående glädjen, tar sig ibland uttryck i just frid. Det handlar om en slags stillsam glädje, som när solen bryter igenom molnen. Frid och glädje finns ofta sida vid sida i Bibeln (inte minst i breven. t.ex. andens frukt: glädje och frid […], och i Rom 14:17 står det att Guds rike är rättfärdighet, glädje och frid i den heliga ande).
”Gå i frid och tjäna Herren med glädje” som vi ofta hör i slutet av gudstjänsten handlar inte om att vi ska låtsas vara glada utan om just den här djupa glädjen och friden, som kan göra sig påmind och ge styrka till och med när det är som jobbigast.
Men glädjen är inte alltid stillsam, ibland ger den djupa glädjen istället ett befriande gapskratt tillsammans med en vän mitt i allt som kändes så jobbigt. Som en påminnelse om Guds omsorg i vår vardag.
Jesusbarnet är här, och vi får välkomna honom in, oavsett hur det ser ut i våra stugor och i våra hjärtan. Det har blivit jul igen, oavsett om vi varit redo, hunnit fixa klart allt det där vi ville eller inte, oavsett vår prestation.
Jesus kommer till oss med julefrid och juleglädje.
I allt det som är våra liv. I vår dubbelhet.
Och han kommer till oss på andra sätt än de vi förväntar oss, och ändå så välbekant så att vi förstår att det är han.
Vi får säga ja, precis som hans mamma en gång sa sitt ja.
Till sist några välkända ord om Jesu ankomst av Ylva Eggehorn:
Så kom du då till sist
du var en främling
en mytgestalt som jag hört talas om
så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom
Vi trodde du var användbar, till salu
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner
Du är ett barn som ligger på ett jordgolv
du fryser om vi inte griper in
du rör vid kroppar, hatar orättvisor
du bjuder älskande på moget vin
Du stiger ut ur alla tomma gravar
du är en vind som säger: det blir vår
du kommer som en flykting över bergen
du följer oss dit ingen annan når
Du är den sång om livet som jag glömde
den sanning jag förrådde dag för dag
jag svek mig själv: den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag
Kom närmare
bli kvar hos mig
det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen
Ditt liv ska bära mig
jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen
Psalm 717: Innan gryningen
