Änglarna

Min väns farfar, Erik, försörjde sig som grishandlare den mesta tiden av sitt liv. Dessa körde han runt med sin stora lastbil och samlade in hos småbönderna. När bilen sedan var full levererade han dem vidare till större anläggningar där de fick växa sig stora innan de var mogna för slakt.

Under en vinter på 1980-talet hade Erik varit iväg sedan tidig morgon och samlat bilen full med grisar, vilket innebar mellan 300 och 400 stycken, och var på väg hemåt, mot Markaryd. Färden gick via E4:an söderut och klockan var någonstans mellan två och tre på natten och det var snö och över tjugo grader kallt ute.

Några mil norr om Värnamo bestämde han sig för att köra in på en ödslig parkeringsplats för att kontrollera så att grisarna mådde bra. De fick ju inte bli varken för kalla eller för varma. Detta reglerades med olika luckor på bilen. Han klev ur bilen och gick runt för att justera luckorna men när han återvände till lastbilshytten blåste plötsligt dörren igen och låste sig så att han inte kunde komma in.

Inga andra bilar körde på vägen utan den var helt tom på trafik och där stod han i bara skjortärmarna i över 20 graders kyla och visste inte vad han skulle ta sig till. Han såg ingen annan utväg än att lägga sina knäppta händer mot bildörren och be Gud om hjälp. Knappt hade han avslutat sin bön innan han såg att en bil närmade sig i god fart söderifrån, alltså i motsatt färdriktning. Plötsligt gjorde bilen, som visade sig vara en stor svart Mercedes, en gir och svängde in och stannade bredvid Erik. I bilen satt tre stycken medelålders, mycket välklädda herrar i svarta kostymer med svarta slipsar.

Föraren klev ur bilen och gick rakt fram till Erik. Fast att den främmande mannen talade ett annat språk, förstod Erik att han frågade om han behövde hjälp. Erik visade då på dörren att den inte gick att öppna. ”Momento, momento”, svarade mannen och öppnade bakluckan på Mercedesen. Erik berättade senare att han aldrig någonsin sett så många fina och väl uppradade verktyg i hela sitt liv. Mannen tog ett verktyg och gjorde någon liten manöver på dörren så att den ögonblickligen öppnade sig utan att skadas. Erik hann bara säga tack innan mannen åter satte sig i Mercedesen och drog iväg norrut…

En riktigt grå hösteftermiddag för några år sen har min vän tagit tunnelbanan till Åhléns för att köpa en födelsedagspresent. Hon är deppig, studierna har gjort henne förvirrad och den senaste tentan har gått riktigt dåligt. Hon har slutat be, kallelsen till pastor börjar känns allt svagare och hon funderar på att ge upp. När hon står där och doftar på parfymer kommer en man i brunrutig kavaj och grå byxor lugnt fram till henne. Han ler mot henne, vilket är ovanligt i Stockholm. ”Får jag fråga dig en fråga?” säger han på bruten engelska. ”Är du här för ett företag? eller nån organisation? ” frågar min vän skeptiskt. ”Nej, jag vill fråga en personlig fråga till dig” säger han. Tvekande svarar min vän ja. ”Vad är meningen med livet?” Min vän blir nyfiken, att han frågar en sån fråga just nu!? ”Varför frågar du det?” undrar hon. ”Den frågan kan vara bra att ställa sig ibland.” svarar han eftertänksamt.

Min vän bestämmer sig för att svara så rakt hon kan, och börjar berätta om sin gudstro som hon för allt i världen inte vill släppa taget om. Sen ställer hon honom samma fråga tillbaka. ”Meningen med livet, det är precis vad du säger. Men det är också att slutföra sitt uppdrag” svarar han. Orden träffar henne, att slutföra sitt uppdrag. Hur kunde han veta om hennes tvivel? Det blir tyst mellan de två. Han tittar på henne en stund för att liksom försäkra sig om att hon förstått det han sagt, sen ler han svagt och säger ”Thank you mam” och försvinner in i folkmyllret. Min vän blir stående och tittar efter honom, och sen fortsätter hon sin resa till att bli pastor.

Dagens tema är änglar. Jag ska försöka väva ihop temat med dagens text, med oss idag, och hur vi kan dela tron. När jag härom dagen frågade min man Tobias vad änglarna + Daniel + vi människor här och nu har gemensamt egentligen, svarade han direkt: Inte ens lejon kan stoppa oss. Det tänker jag får vara rubriken för den här predikan, inte ens lejon kan stoppa oss.

Texten
På kungens befallning hämtades nu Daniel och kastades i lejongropen. Kungen sade till honom: ”Den gud som du ständigt dyrkar må rädda dig!” Sedan drog man fram en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill, så att ingenting skulle kunna ändras i Daniels sak.Kungen gick tillbaka till sitt palats. Han fastade hela natten, ville inte ha någon kvinna och låg sömnlös.

Tidigt i gryningen steg han upp och skyndade sig till lejongropen. Då han närmade sig gropen ropade han på Daniel med ängslan i rösten: ”Daniel, du den levande Gudens tjänare! Har den gud som du ständigt dyrkar kunnat rädda dig från lejonen?” Då hörde kungen Daniels röst: ”Konung, må du länge leva! Min Gud har sänt sin ängel. Han stängde till gapet på lejonen och de gjorde mig ingen skada. Jag har befunnits vara oskyldig inför Gud, och jag har inte heller gjort något ont mot dig, konung.” Daniel 6:16–22

Daniel
Daniel var tillsammans med många andra av israeliterna bortförd i exil i Babylonien. I första kapitlet av Daniels bok står att han var en israelitisk prins, utvald att tjäna i kungens hov, en av de ”unga män utan lyte, ståtliga att se på, bildade, kunniga och kloka, väl lämpade för tjänst i det kungliga palatset. De skulle få undervisning i kaldeernas litteratur och språk.”

Daniel, eller Beltehassar som blir hans babyloniska namn, arbetar vid hovet och får pga sin vishet, respekt, blir omtyckt och tilldelas många prestigefyllda uppdrag. Vi kan läsa hur Daniel med Guds hjälp bla. tyder de olika kungarnas drömmar. Trots att han lever sitt liv i exil, långt borta från sitt hemland, glömmer han inte bort sin identitet, glömmer inte bort Gud. Han ber tre gånger om dagen, vänd mot Jerusalem och får vid hovet istället för kungens mat, tillåtelse att äta den mat som var okej enligt judisk lag, vilket här beskrivs som ”vatten att dricka och grönsaker att äta.”

För dig som behöver bli påmind om hela berättelsen så tycker alltså kungen att det är okej att Daniel utövar sin tro. Kungen tycker mycket om Daniel. Det är flera av de andra rådgivarna som pga. avundsjuka vill få bort Daniel, i och med att han fått ett ledande uppdrag över dem. De försöker hitta något fel han gjort, men de hittar inget. Men, tänker de, hans svaghet är hans religion. De går till kungen och får honom att utfärda en bergfast lag som gör det förbjudet att under 30 dagar tillbe någon annan än kungen själv. Kungen tycker smickrad att det är en väldigt bra idé, och rådgivarna snärjer sedan Daniel när han är uppe på taket och tillber Gud.

Kungen kan inte komma runt sin egen lag, och måste slänga Daniel lejongropen mot sin vilja. Resten vet ni. Änglarna skyddar Daniel. Precis som de några kapitel tidigare skyddat hans vänner i den brinnande ugnen, när de vägrat buga för någon annan än Gud.

Änglarna
I populärkulturen är ju änglar ofta ulliga och gulliga, du vet de där glittriga bokmärkena. Blå ögon och blonda lockar. Men i bibeln är de ofta mäktiga och märkliga, som de övernaturliga väsen de är. Skapade av Gud för att ära honom.

I bibeln kan vi läsa att änglarna har olika uppgifter på uppdrag av Gud: de krigar mot det onda, de lovprisar och ärar Gud, de är budbärare till oss människor – ofta när Gud har något viktigt att säga. I texten om Daniel ser vi hur de är sända att skydda en människa.

Texter som specifikt nämner skyddsänglar hittar vi inte i bibeln, men tanken finns tydligt på många ställen, bl.a. står det i Psalm 91:11 ”Han ska befalla sina änglar att skydda dig där du går” och Heb 1:14 ”Är inte änglarna andar i Guds tjänst, utsända att tjäna dem som ska få sin del av frälsningen?”.

Även genom historien och av människors erfarenhet kan vi ana att de finns överallt omkring oss.I bibeln är änglarna ofta omgivna av ljus, som de som bländade vakterna vid Jesu grav. Men kanske kan de vara i medelåldern och komma körande i en merecedes en sen vinternatt, eller vara klädda i brunrutig kavaj och tala på bruten engelska.

Daniel + änglar + du & jag = inte ens lejon kan stoppa oss
Även fast berättelsen om Daniel är runt 2500 år gammal, tänker jag att vi kan lära oss mycket av honom som person. Han levde efter Guds vilja, nära Gud, i ett främmande land, men var inte bara omtyckt och respekterad av dem i sitt eget folk, utan till och med av de olika kungarna. Genom hur Daniel levde sitt liv, syntes det tydligt för andra vem Gud var. Gåvorna och talangerna Daniel fått, bl.a. visdom och drömtydning, använde han till att ära Gud. Och gåvorna blev till välsignelse och hjälp för de runt omkring honom.

Jag tänker att det inte behöver vara svårare än så för oss att dela tron. När vi lever våra liv vända mot Gud, medvetet tar emot livet som gåva från honom och försöker vara uppmärksamma på vad han gör i våra liv, utstrålar vi vem Gud är. För han verkar i och genom dig. Våga tro att Gud faktiskt gör något i ditt liv, för det gör han hela tiden – men vi behöver vara uppmärksamma, lyssna och på nått sätt se med hjärtat. Reflektera, vad gör Gud i ditt liv just nu?

Hur kan vi dela med oss av det vi får uppleva och det vi har fått, även det som verkar litet och vardagligt? När det kommer till att dela tro med andra kan vi bli rädda och stelna till, det känns som att vi står inför ett lejon som vill sluka oss. Vi är rädda att det verkar som om vi prackar på tron på andra, att vi verkar framfusiga, och tro känns ofta onaturligt och tabu att prata om. Men ofta är de flesta mer öppna och intresserade än vi tror, inte minst för att ta del av vår historia.

Kanske tänker vi att vi behöver färdiga svar, och det gör oss nervösa, men ofta kan det räcka med att möta människor med uppriktigt intresse, och att i all enkelhet dela med oss av vad vi varit med om som betyder något för oss. Att se och vara närvarande räcker så långt. Och om det skulle behövas svar som du inte kan ge, kanske kan ni ta reda på dem tillsammans? Och när vi känner att våra ord inte räcker till, tänk då på att våra liv, vår empati, och inte minst vår kärlek, också säger något om vem Gud är.

Förutom av Daniel, kan vi också lära oss något av änglarna. Kanske har du erfarenhet av änglabesök, kanske inte lika extremt som Daniels (även om jag faktiskt känner en missionär som på ett helt osannolikt sätt blev skyddad från en lejonattack), men som kanske liknar Eriks eller min väns? När skickade Gud en hälsning till dig när du som bäst behövde den? Om du vill, kanske att du ska våga dela den berättelsen med fler? Delandet ger hopp och uppmuntran.

Till sist sist. Ibland är det du som varit den där budbäraren. Även om vi människor inte är lika häpnadsväckande som änglar, så får även vi, genom Guds ledning, ge andra det de behöver: det där telefonsamtalet du ringde, personen på jobbet som du sa något till som träffade rätt, eller kakan du bakade till grannen härom veckan.

Jag säker på att de flesta av oss varit, och många gånger om kommer att vara, svaret till någon som verkligen behövt det – behövt uppmuntan och en hälsning från Gud själv. Kanske att du inte ens vetat om det själv. Men när vi vandrar med Gud gör han saker genom oss. Använder oss som dem vi är. Och vi är aldrig ensamma i det här: änglarna går med oss, Gud leder oss, vi har varandra – och då kan inte ens lejonen kan stoppa oss.

Av: Stina Jordeskog

• Dela