Din vandring närmar sig slutet.
Den har har varit lång och mödosam.
Stegen varit många, vägdammet yrt.
Uppdraget som aldrig tycks ha ett slut, så viktigt.
Livet du delar med andra, ger liv, men förväntningar likaså.
Hon omfamnas av det kalla ljuset från tvn.
Skratten och livsödena som delas. Lägerelden.
Men ingen annan sitter där i soffan bredvid, så vad är det då för eld?
När hon stängt av. Tystnaden som ekar högt.
Blir för stark.
Hon undrar, hur länge ska jag orka, när är det nog?
Din vandring närmar sig slutet.
Rävarna har sina lyor, fåglarna sina bon, men
Ibland ingenstans du haft att vila ditt huvud.
Trots mötena varit många, ensamheten ibland stor.
För det du bär på, vem kan egentligen förstå?
Han öppnar ett soptunnelock som gnisslar.
Tittar sig skyggt omkring. Ett hastigt rotande.
Men ingen lycka denna gång.
Han halkar på en isfläck. Blir liggande en stund.
Får själv hitta kraften att resa sig upp. Igen.
Blickar upp mot de avlägsna stjärnorna.
Han undrar, om någon ser.
Din vandring närmar sig slutet.
Mångas blickar du möter och du ser hopp i deras ögon.
En gnista som åter tändes.
Längtan efter nya tider, det nya riket, befrielsen.
Du känner med dem. Kärleken brinner i ditt bröst.
Men deras frihet kommer inte komma som de tror.
Kanske några kommer förstå. Ta emot ändå.
De är på väg, skyndar till sina jobb, denna kalla novembermorgon.
Trots att flyglarm ljuder över hela landet.
Härdade, trötta, på krigets fasor.
Många redan flytt. Många finns inte kvar.
De har valt att stanna. Så de måste fortsätta kämpa på.
Leva ändå. För sig själva och för de andra.
De undrar, vad är alternativet?
Din vandring närmar sig slutet och de vill sätta svärd i din hand.
Men du lovat, att svärd ska smidas om till plogbillar.
Trädgårdar ska åter blomstra efter torkan.
Ge skörd åt alla.
Tyst och allvarlig är du när jublet stiger och yran tilltar.
Och åsnan lunkar långsamt fram.
Vi har samlats här i värmen idag, tillsammans som en kropp.
Högtidligt och välbekant att få fira in advent. En glädje och fest.
Vi välkomnar dig Jesus, fridens konung, fredsfursten.
Kanske inte med palmblad i händerna,
men med glädje i våra röster sjunger vi Hosianna.
Och din ankomst, som vi väntar,
visar att hoppet för oss alla lever än,
spirar och gror.
Även när vi inte ser det.
Din vandring närmar sig slutet.
Men vi vill bära dig vidare.
I våra hjärtan.
Så som åsnan bar dig på Jerusalems gator där en gång,
nära marken.
Nära människor.
Och så som du bär oss.
Dag för dag.
Och som vi längtar efter mer av dig.
I den här världen.
Så som du längtar efter mer av oss.
Amen
