Jesus sade: ”När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början.
Detta har jag sagt er för att ni inte skall komma på fall. De skall utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud. Och detta skall de göra därför att de inte har lärt känna Fadern och inte heller mig. Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det.”
När hjälpte du någon senast?
När behövde du hjälp senast?
När hjälpte Gud dig senast?
Det har nyligen varit Kristi Himmelsfärd och vi närmar oss Pingst, som berättar om att den helige Ande, Hjälparen, kommer till lärjungarna. Det måste varit mycket för lärjungarna att ta in: att Jesus först dog, sen återupstodd, gick vid deras sida några veckor, och till sist for upp till himlen. Sen var han ju borta. Förvisso en fantastisk upplevelse att få va med om, men nog måste de känt ett tomrum – vad skulle ske här näst? Så de återvände till Jerusalem. Satt och väntade på direktiv. Troligen kom de ihåg Jesu ord: ”När Hjälparen kommer..”
Även fast lärjungarna visste att Hjälparen skulle komma, kunde de inte föreställa sig hur hjälpen skulle komma att ta sig i uttryck. Att Anden, Hjälparen, på Pingsten skulle komma som en vind och eld – frihet och kraft. Att de skulle få liv, styrka och mod, och möjlighet att göra under, bota, plötsligt tala språk de inte tidigare kunde tala. Att de skulle få samma kraft som Jesus själv.
Lärjungarna behövde även Hjälparen för att leda dem rätt, så att de inte skulle komma på fall. Alltså ge upp och lämna vägen när det blev svårigheter. Ibland är vi kanske nära att ge upp, i livet och i vår tro. Men om vi vill, vill Anden leda oss vidare. Tala, men kanske oftare viska, till oss med sin kärleks och sannings röst. Leda oss rätt. Visa oss vägen. Stärka oss. Sända hjälp, ibland från ett oväntat håll.
Hjälparen, den helige Ande, vill dig alltid väl. Anden är Guds närvaro här på jorden. Som talar om Gud, om Guds kärlek, hopp och frid. I oss och runt oss. Vad är din upplevelse av Hjälparen? Det kan ju se väldigt olika ut. Anden är ju densamme, men tar sig olika uttryck. Tilltalet, upplevelsen är ju personlig. Någon beskriver relationen med Anden som en tillit till att någon bär och ger styrka dag för dag.
Ofta är det genom andra människor Gud sänder sin hjälp. Människor som oväntat korsar vår väg. Ibland, eller kanske oftare än du anar, är det DU som är det där oväntade bönesvaret till någon. Du kanske bara råkar passera förbi, eller så är det någon som kommer upp i din tanke – ”den här ska jag be för, höra av mig till, bry mig om”. Gör det. Kan det vara Anden som uppmuntrar dig? För är det inte så att Gud främst sänder oss människor till att hjälpa varandra? Inte sällan från ett oväntat håll.
För några veckor sedan var evangelisten, pastorn och författaren Britta Hermansson på besök och predikade på temat, det bästa kommer från ett oväntat håll. Bland annat gav hon bilden av att länge stå och knacka vid en dörr som förblir stängd. Något man vill ska hända i livet, men att dörren förblir stängd är såklart smärtsamt. Men så sakta glider en annan dörr upp lite från sidan. En ny dörr öppnas, en oväntad. Kanske blev det inte som man tänkt sig, men kanske blev det bättre. Guds vägar får oss ofta att förundras, vi kan inte i förväg gissa eller bestämma hur det blir. Men Gud har allt i sin hand.
Kanske kan man sätta en liknande rubrik även idag. Hjälparen kommer från ett oväntat håll. Hjälpen kommer från ett oväntat håll. För visst är det ofta så? Fundera på när du fått hjälp från ett oväntat håll?
I dagens Evangelium står även att lärjungarna skulle bli uteslutna från synagogorna, alltså från sin gemenskap, tillhörighet och identitet. Det måste ha varit oerhört smärtsamt. Vidare står att de som förföljde dem trodde att de gjorde rätt.
Kan vi idag relatera till förföljelsen av troende idag?
Faktum är att världen över förföljs människor för sin tro. Låt oss aldrig glömma dem och låt oss be för dem. Vi är en och samma kropp. Lider en så lider alla.
Sjuksköterskan Simin från Iran blev uppsagd efter 18 år på sjukhuset för att hon blivit kristen. Myndigheterna hotade att ta hennes barn och hon tvingades fly landet för sin tro. Ko Aung i Myanmar blev övervakad av militären, fråntagen sin bank och fick sin identitet spärrad och i praktiken förlorade han sitt medborgarskap och sina rättigheter. Ji Ho i Nordkorea kom hem efter skolan och möttes av polisen som arresterade och förde bort hennes pappa eftersom de hittat hans förbjudna bok, Bibeln. Hon har inte sett honom sen dess.
Det har rapporteras att det är vanligt att unga i Sverige blir diskriminerade av lärare och trakasserade av jämnåriga pga sin tro. En del familjer nekas bli familjehem pga sin tro. Men för de flesta av oss vuxna kan det nog kännas avlägset att lida för vår tro, även om det kan vara svårt och onaturligt att berätta om den ibland. Även här får vi be Anden om hjälp att läka och mod att dela vår tro. Att fullt oss vara oss själva.
I dagens epistel från Romarbrevet skriver Paulus: Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet. Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.
Lidandet verkar oundvikligt, men hjälpen, Hjälparen är alltid nära. Att vi får höra ihop är en glädje och en tröst i våra lidanden.
Kanske den hjälpen är den största av alla, att vi aldrig är ensamma.
Och var uppmärksam, för Gud kanske skickar hjälpen TILL DIG från ett oväntat håll idag.
Och kanske är det just DU som får vara ett bönesvaret till någon idag.
Amen
