Ett språk för de dömda.

Läs Jonas Wejdes tankar om hur Jesus sätter stopp för ondskan och allt en dag blir nytt!

Kors mot dramatisk himmel


Ännu en gång sa jag den där onödiga kommentaren, den där kommentaren som jag vet sårar. Jag vill inte säga det men det jag vill det gör jag inte och det jag inte vill gör jag.


Ännu en dag vaknar han med en klump i magen. Ännu en skoldag, ännu en kamp, ännu ett helvete. De där killarna slutar inte med sina gliringar, sina dolda elakheter, sin mobbning.
När ska någon sätta stopp!?


Så kliver hon upp i talarstolen i FN-skrapan i New York. Hela världen lyssnar när Greta Thunberg med tårarna i ögonen börjar “Hur vågar ni?! Hur vågar ni komma till oss ungdomar för hopp!? Ni har stulit vår barndom, vårt hopp. … Vi kommer inte låta er komma undan! Här och nu drar vi en gräns!”


En dag ska alla, alla helgon, alla svin, alla martyrer du och jag dömas för våra gärningar, en dag ska någon säga stopp, dra en gräns och ta allt det där som plågar oss. Då ska han torka alla tårar, då vid Kristi återkomst.


Idag är det domsöndagen och den sista söndagen i kyrkoåret. Nästa vecka firar vi advent, då vi blickar fram emot Jesu ankomst. Domsöndagen binder ihop inkarnationen och förhärligandet på den yttersta dagen. Texten har jag hämtat från den gammaltestamentliga läsningen och Hesekiel 47:6–12.


Han sade till mig: ”Ser du, människa?” Han förde mig tillbaka till strandkanten. Då jag kom tillbaka såg jag att det växte tätt med träd längs flodens båda stränder. Han sade till mig:
”Detta vatten flyter genom landet österut, strömmar ner i Jordandalen och rinner sedan ut i havet, så att det salta vattnet där blir friskt. Där floden rinner ut skall det vimla av liv i vattnet, fisk skall finnas i överflöd. Där detta vatten rinner ut blir allt vatten friskt. Där floden rinner ut kan allt leva. Fiskare skall stå längs stranden, från En-Gedi till En Eglajim skall deras nät ligga på tork. Fisk av alla de slag skall finnas där, i samma överflöd som i Medelhavet.
Men gölar och dammar skall inte bli friska, de tjänar till utvinning av salt. Längs floden, utmed båda stränderna, skall alla slags fruktträd växa. Deras blad skall inte vissna och deras frukt aldrig ta slut. Varje månad bär de ny frukt, ty de får sitt vatten från helgedomen. Deras frukt skall ge föda och deras blad läkedom.”


En fantastisk text som för mig ger mig hopp om det där livet, att bära frukt och överflöd av liv i vattnet. Men gölar och dammar ska inte bli friska utan där ska saltet stanna. Hur kan viför stå denna text i relation till dagens tema domsöndagen? Jag tror vi behöver fundera
kring det där i våra liv som inte bär frukt och sjuder av liv, det där vi helst inte pratar om, det där som någon behöver sätta stopp för.


Domen är svår, den har bidragit till mycket ångest och använts som skrämsel för många.
Kanske är en del brända på talet om den dubbla utgången, rädsla för helvetet, rädsla för att inte ha gjort tillräckligt för Gud.
Rädsla är inte vägen men inte heller att inte prata om det.
Vi kanske behöver ett språk för oss, för de dömda.


Människan är en fantastisk skapelse som kan göra så mycket gott, likväl så ser vi vår jord där det finns ensamhet, krig, miljöförstöring och mobbning. Vi kan nog alla också skriva under på att
vi dagligen gör saker som sårar, som inte är för att endast göra gott, sådant som inte bär frukt.


Det verkar som att människan är kapabel och göra mycket ont, mycket som inte är en del av den fantastiska skapelse som vi tror att Gud designat. Det är det som kallas synd, det som drar oss bort från originalversionen av människan. I liturgin uttrycks det “ Vi har alla
syndat och är del i världens bortvändhet från Gud”. Någon måste sätta stopp för ondskan, i världen och i oss!


Och Jesus sätter stopp, men inte på ett förväntat sätt. Han kommer till jorden, lever ett liv utan synd, ett liv så som det var tänkt. Han som inte har något att stå till svars för tar hela mänsklighetens ondska när han hänger på korset. Han suckar och ropar desperat ut, Min Gud varför har du övergivit mig! Desperationen när ondskan är så påtaglig, när allt är mörkt och inget hopp verkar finnas. Då, när det är som mörkast, då vänder det. Han utbrister: Det är fullbordat! I dina händer överlämnar jag min ande.


Där på botten, på den låga platsen, kan vi lära oss ett språk för de dömda, ett språk för oss.
När vi kan säga som det är, när vi kan se våra sår, våra fel. När vi kan ropa med Jesus; varför har du övergivit mig! Där i sprickorna i våra liv kommer ljuset in.

Språket för de dömda innehåller två ord, två meningar; bekännelsen och överlämnandet.
Förlåt mig Herre, I din händer överlämnar jag mig.

För det är de goda nyheterna, mina vänner, att Gud sätter en gräns, han räddar världen så att det onda, mörka ska få ett slut, den mobbade ska få ro, mobbaren ska bli fri från självförakt och maktbegär, det ska bli en ny jord fri från klimatförändringar och pandemier.
För där när vattnet rinner ut i havet, där ska inte några tårar finnas mer, där ska det sjuda av liv.

Till sist en dikt av Elin Nicklasson hämtad ur samlingen Den låga platsen- dikter inspirerade av Första Korinthierbrevet.

Det ofullgångna hoppets
svekfulla hunger
äter sig sakta in
i gömmorna
in i bröstets håligheter
tränger ut Anden
skrapa ristar och slår

FInner bara kuliss och kuliss
i den här världen
alla mina fästpunkter
spricker eller löses upp
när mina ofärdiga fingrar
håller om verktygen

Det Han säger nu är ett mysterium:
Att dö är att göra allting nytt


Låt honom få plantera dig
Du som bara är ett frö, ett sädeskorn
Han som själv är ett träd
vet vad Han vill
med din kronas rundning
med hur dina grenar
öppnar sig för ljuset

Luften ska Han göra ny
och är vindarna starka
är det Han som sänt dem
se, Han gör allting nytt
redan nu känner du
dina knoppar kränga sig
upp ur skalet mot ljuset.

I faderns, sonens och den helige andes namn.
Amen.