Att vara vävd i ett stycke

För ungefär 10 år sedan gick jag i terapi som en del i min utbildning till terapeut. Det var en timme varje vecka under en termin, i ett gammalt sekelskifteshus hade hon sin mottagning. Framför ett stort fönster stod två öronlappsfåtöljer. På den motsatta väggen hängde en stor väggbonad vävd i ett brokigt mönster. Att sjunka ned i fåtöljen och börja sortera trådarna i mitt liv, människor jag mött, relationer som betytt mycket, drömmar, rädslor, saker jag skämdes för, saker jag var stolt över. Långsamt så började jag väva ihop det till en helhet, hela tiden med blicken fäst på den stora bonaden.

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.

Joh 17

Dagens tema är enheten i Kristus och dagens text är hämtad från slutet av Jesus avskedstal. Ett avskedstal som på ett fantastiskt sätt beskriver Gud.
Två saker från avskedstalet behöver vi förstå för att också förstå vad Jesus menar, att vi ska vara enade. Vad menar Jesus med världen och hur ska vi förstå treenigheten i relation till våra liv.

Världen
För oss som växt upp i frikyrkan så klingar världen i biblisk mening med lite dubbla känslor.
Kanske syndakataloger med varningar för dans, fest, spel och dobbel. Eller som den gamla devisen säger: “Spel och tärning är satans gärning men boll och klot har Gud inget emot”. Ett sådant förhållningssätt skapar mycket skuldkänslor och ängslighet hos dem som är del i den kristna gemenskapen, och utanförskap och skepticism från de som befinner sig utanför. Framförallt tenderar gapet däremellan bli stort. Så vill vi ju inte ha det.
Så vi kastar bort katalogen och river murarna och pratar helst inte om den delen där Jesus säger “jag ber inte för världen”. Frågan är om vi kastar ut barnet med badvattnet.

Hur ska vi då förstå Jesus tal om världen? Jo, vi behöver förstå att i samband med syndafallet så kom ondskan in. Ondskan som innebär en frånvaro av Guds härlighet.
Ondskan benämns bland annat som djävulen efter det grekiska ordet diabolo som ordagrant betyder att kasta isär, skär igenom. Det kan beskrivas som den del av den osynliga världen som vill splittra och söndra.
I 1 Joh 5: 19 står det “Vi vet att vi är av Gud och att världen är i den ondes våld”.

Så när Jesus ber för oss så ser han att vi befinner oss mitt i världen och att världens ondska också är i oss. Världen är alltså inte det som händer utanför kyrkans väggar, det är det onda som ständigt drar oss bort från Gud, som vill splittra och söndra.

De senaste veckorna har jag varit låg och den sista veckan började trycket över bröstet göra sig påmint även vid mindre påfrestningar. Jag fick inte ihop varför tills jag började inse att den där bonaden av brokigt mönster hade börjat krackelera, alltför många trådar är lösa och saker drar från olika håll.
Det är ingen uppenbar ondska som drabbar mig men att vara i världen med krav, förväntningar, behov av bekräftelse från andra har gjort att jag långsamt blir alltmer splittrad.

Treenigheten
Så står Jesus där och inleder sitt tal. “Känn ingen oro, tro på Gud och tro på mig.” Axlarna sjunker och trådarna dras närmare varandra igen.

Avskedstalet inleds med att beskriva Gud. Jesus säger Jag är vägen sanningen och livet och ingen kommer till fadern utom genom mig. Han säger också att jag ska ge er min ande som hjälp i detta. Om den onde är den som kastar isär så är Gud den som är hel.
Den som väver oss i ett stycke.

Hur ska vi förstå Jesus bön om att “så att de blir ett, liksom vi är ett”?
Jag tror vi kan kosta på oss att se på tre nivåer.

Universellt
Jesus säger: älska din fiende, ta emot främlingen, den faderlösa och änkan. Förra veckan så var temat medmänniskan och allt detta sammanfattas i kärleksbudet. Älska din nästa som dig själv.
Jesus ber att vi ska bli ett med alla som är Guds skapelse.

Församling
I Apg 4: 32 står det om de första troende och att de var ett hjärta och en själ. Vi har i samtalen i församlingsutvecklingen pratat kring att vi behöver öva oss i att prata tro, att dela det som gör ont, vår längtan, våra farhågor. Hjärtat står i biblisk mening för viljan och själen för vårt känsloliv.
Här ber Jesus att vi ska bli ett.

Personligt
Så att de är ett så som vi är ett. Jag har alltid tänkt på detta som att det rört att vi ska vara ett med våra medmänniskor, men inser att det också rör mitt eget liv.
För att bli hel, för att bli vävd i ett stycke, behöver jag bli ett såsom Gud är ett. Jag behöver förstå att jag är skapad till Faderns avbild, jag behöver se att Gud har andats med sin helige ande in i mig och jag behöver förstå att Jesus själv har blivit det jag är: människa. Men det är mer än förståelse, det är upplevelse. Att bli hel är att kliva in i Guds treeniga dans, där och bara där blir vi de människor som vi är skapade till.

Hela, vävda i ett stycke, brokiga, olika men hela och vackra.

A tree house wait har skrivit en fantastisk sång som heter A new heart. Jag tänkte avsluta med att läsa den fritt översatt.

Mitt i din vilsenhet står din skapare.
Han säger: Jag vet vem du är, jag visar dig vägen.
Mitt i när hjärtat värker står din frälsare
“Jag är krukmakaren och du är leran”
Så låt mig forma dig och skapa i dig, ett nytt hjärta.

Hon har alltid varit orolig, hon har gråtit i dagar
Hon har väntat på Dig, så möt henne där.
Och Du säger att du älskar henne, men frågorna slutar inte
Och vid midnatt viskar du: “Jag ska göra dig hel”
Så låt mig forma dig och skapa i dig, ett nytt hjärta.
Se, jag gör allting nytt, vackert och bara för dig
jag ger dig ett hjärta precis som mitt som slår för andra hela tiden.
Så snälla låt Mig forma dig och skapa i dig, ett nytt hjärta.

Amen.

Jonas Wejde 5 september 2021

• Dela